"Vi hörde när folk avrättades"

– Tankarna och känslorna är speciellt starka idag. Det är redan fyrtio år sedan, men det känns som igår, säger Julia.

BT träffar Julia i hennes lägenhet i bogemenskapen Tunnan på Hässleholmen. Det är på dagen fyrtio år sedan militärledaren Augusto Pinochet tog makten från den socialistiske presidenten Salvador Allende i en våldsam militärkupp. Stämningen i landet hade varit laddad länge, med protester och strejker. Julia Jacobson var tjugoåtta år gammal och småbarnsmor, och arbetade på en modefabrik.

– Det kändes i luften den dagen. Jag gick till jobbet som vanligt. Vi hann inte jobba så länge, innan de sa att det var militärkupp. Vi hörde flygplanen. Jag tog mig hem så fort jag kunde. Då hörde jag hur presidentpalatset bombades, säger Julia, som då hette Carreño i efternamn.

– Man visste ingenting. Militären hade tagit över TV:n och radion. Man fick små nyhetsbulletiner, censurerade. Och rykten som gick, från person till person. Det var allt.

Julias dåvarande man var fackföreningsledare och tvingades strax efter kuppen fly till Argentina. Även Julia var fackligt aktiv.

– Vi hade tur. Vi hade en bra relation med chefen. Efter ett tag blev vi tvungna att säga upp oss. "Om jag sparkar er hamnar ni i fängelse", sa han.

I veckor efter kuppen rådde kaos i landet. Det fanns lite mat, ingen information. Man fick inte gå ut på nätterna, då riskerade man att bli skjuten. Det fanns informatörer överallt. Idrottsstadion i Santiago omvandlades till koncentrationsläger, och Julia och hennes familj bodde bara två kilometer därifrån.

– Vi kunde höra folk avrättas. Särskilt om nätterna. Jag minns rädsla. Rädsla och kaos.

Tiotusentals chilenare dödades under kuppen och dess efterspel. Ytterligare tusentals försvann. Julia vet flera. Grannar. Vänners vänner. De kom aldrig tillbaka.

– Man vande sig vid det. Man vänjer sig vid allt till slut. Det var hemska år, säger hon.

Julia kom till Borås 1979, efter två vändor i Argentina. När det blev militärkupp även där kom hon till Sverige, där hon återförenades med sin man. Det var textilindustrin som avgjorde, och Julia fick jobb. Sedan tjugofem år är hon omgift med en ny man, Kai. De träffades i huset där de fortfarande bor kvar.

– Vi bodde grannar. Jag träffade min stora kärlek i Tunnan.

Så småningom omskolade Julia sig till spanskalärare, men är nu pensionerad sedan några år.

– Jag har träffat så otroligt många bra människor här i Borås. Elever, kollegor, föräldrar. Boråsarna var solidariska och välkomnande när vi kom hit. Jag tror att de uppskattade att vi chilenare kämpade för något.

Hur är situationen i Chile nu?

– De kämpar fortfarande. Chile är kontrasternas land. Det finns fortfarande fattigdom, de som lever för dagen. Och så finns det de som är extremt rika. De unga vill utbilda sig, men universiteten kostar väldigt mycket pengar, säger Julia.

– Denna dag ska man minnas med sorg. Men även med glädje. Diktaturen tog slut.