Sven-Bertil Lindblom: Sven-Bertil Lindblom: Ett sommarminne från Café Royal

”Vad får det lov att vara?”

Servitören stod med ett litet block i handen. Hans blick var riktad mot min väninna Irene. Mina ögon plöjde igenom menyn. Royals specialbakelse och kaffe kostade 50 kr. Precis lagom.

Irene som idag bar glasögon och hade utslaget hår var klar med sin beställning. I väntan på mig sträckte servitören fram handen och tände ljuslyktan som stod på den rödvita duken. Handens välklippta naglar och en ny klocka, som fanns på handleden, fängslade min blick.

Blicken följde en välformad underarm upp till överarmsmusklerna som spände under en kortärmad skjorta. Vidare upp till axeln, halsen och ansiktet med ett vitt brett leende.

”Royals specialbakelse och kaffe, tack.” Min röst var inte sig lik. Inuti kroppen darrade jag. Han vände och gick.

”Jag måste berätta”, viskade Irene.

”Gunnar har gjort det igen och värre än så. Han kallade mig hemska saker. Sedan detta!”

Orden sprutade ur Irene. Jag uppfattade bara hälften av dem. Hennes svullna ögon fick mitt hjärta att knyta sig. Attraktionen för servitören kröp runt i hela kroppen. Känslokaoset gjorde henne stel. Socialen… bostaden… ny skola… skilsmässa… var ord jag uppfattade ur Irenes ordfontän. En kopia av erfarenheter som legat nerbäddade länge i mig.

”Tack för att du lyssnade”, sa Irene. ”Det har verkligen hjälpt mig·”

Hon reste sig och tog sin handväska från golvet. ”Måste kila, advokaten… Vi ses!” Hon försvann mitt i ett hejdå.

”Påtår?” Servitören stod bredvid bordet med kaffekannan i handen.

”Ja tack.”

Hans hand var framför mina ögon medan koppen fylldes med kaffe. Återigen väcktes sovande känslor. Men känslorna fann ingen plats. Hjärtat var låst av svekets erfarenheter.

”Din väninna betalade för dig. Bad mig hälsa att du är en bra lyssnare.”

Våra ögon möttes. Servitörens och mina. Värmen i hans ögon gick över till frågande.

”Vem lyssnar på dig?”

Han satte sig ner mitt emot mig.