Ställningsbygge väcker minnen
Inga Fribergs make Leon var så kallad toppgubbe när kyrktornet reparerades i samband med den omfattande restaurationen 1951.
– Klart att man var lite orolig då, speciellt om han inte kom hem i tid utan att ringa, berättar Inga Friberg, som då var nygift.
Några av bilderna i BT:s reportage kunde vara identiska med dem som sitter hemma i familjens fotoalbum.
På bilden tagen av BT-fotografen Bengt Bergman står Leon Friberg oberörd med händerna i byxfickorna och tittar upp mot tornet, ungefär tio meter från där BT-fotografen Lars-Åke Green tog årets bilder.
I en låda i tornet finns också ett exemplar av BT den 13 juli med samma bild som i fotoalbumet på förstasidan.
Leon Friberg jobbade som ställningsbyggare och reste ställningar runt kyrkor och byggnader i Sjuhäradsbygden under åren 1951 till 1957. Men han var även med om att bygga ställningarna när Sjöbo fick sitt första höghus.
– Han var inte rädd alls berättar Inga Friberg.
1951 hade golvet i Gustav Adolfskyrkan ruttnat och en omfattande restaurering krävdes. Den gick på över en miljon kronor och då reparerades även tornet. Och det var samma visa som 1981 och i år – tornet läckte.
1951 konstaterade man att det berodde på att bjälkarna i tornets träkonstruktion torkade och krympte. På så sätt blev det glapp och tornet svajade så mycket i hårda vindar att fogarna i kopparplåten drogs isär med läckage som följd.
– Tänk om de haft samma grejer som idag. Jag kommer ihåg att Leon och de som jobbade där inte hade hiss eller något sådant. Allt fick hissas upp med rep på utsidan, berättar Inga Friberg.
Speciellt besvärligt blev det när man skulle få upp plåtsjoken.
Att vara toppgubbe var något speciellt. Det var inte alla som ville vara det, säger Inga Friberg.
– Det var lite otäckt. Det var han, som lade den högsta rampen och sedan satte räcken.
Dåtidens plankställningar skruvades ihop med tvingar.
– De fick man dra åt med jämna mellanrum, minns Inga Friberg.
Leon Friberg gick bort 1997.
Maken berättade inte så mycket om bygget när det pågick, men hon fick veta mycket i efterhand.
Kanske det var bra det.
– Det var nog lite otäckt i alla fall, tycker Inga Friberg. Jag är höjdrädd och skulle aldrig ha vågat mig så högt upp.
Nu och då
1951 vägde ställningarna cirka 40 ton, precis som i år.
Nu som då sågs även tornuret över och man lagade fogar i teglet.
Kostnaden för torntaket samt tornursöversynen beräknades till cirka 75?000 kronor.
1981 reparerades tornet ånyo på grund av läckage.
Då kläddes hela tornet om med ny kopparplåt.
