Annons

Signalteknikern My, 35, skildrar vardagen på rälsen: ”Inte samma machokultur”

My Asp är en rastlös problemlösare med ett tydligt uppdrag – få boråsarnas tåg att komma fram i tid.
Hon är också aktiv inom nätverket Järnvägskvinnor, en plattform för jämställdhetsfrågor i branschen. För BT berättar hon om machokulturen, kanel som arbetsmetod, och en nära döden-upplevelse.
Borås • Publicerad 26 juli 2023 • Uppdaterad 4 augusti 2023
De flesta arbetsledande signalteknikerna är män, menar My Asp. ”Men man träffar ju på dem. En i Varberg och en i Malmö bland annat. Det är väl de jag vet på rak arm.”
De flesta arbetsledande signalteknikerna är män, menar My Asp. ”Men man träffar ju på dem. En i Varberg och en i Malmö bland annat. Det är väl de jag vet på rak arm.”Foto: Johan Valkonen

Iklädd neonorange arbetskläder, hjälm, hörselskydd, och pannlampa hoppar My Asp av på perrongen i Borås. Hon har precis druckit morgonkaffe med kollegorna. Som arbetsledare är det viktigt att avsätta tid till att bara snacka, menar hon.

– Vi pratar om allt ifrån husbyggen till jobb och relationer. I våras gick en kollega bort hastigt. Då får fokus inte ligga på pengar och produktion, utan mer på diskussion.

Annons

Det krävs fantasi och kreativitet för att jobba som signaltekniker. En dag försöker du fösa bort ett gäng kor från spåret, berättar My. En annan dag häller du ut kanel för att locka bort myror som vill äta sig in i vägskyddskuren (en teknikbyggnad). Mer specifikt går arbetet ut på att felsöka, reparera och underhålla allt som rör signaler, växlar, bommar och ställverk.

– Variationen är roligast. Vi är ute i ur, skur och åska. Man vet aldrig vad som ska hända.

Är det stressigt?

– Stundtals är det väldigt stressigt. Vissa dagar kan vi ha massor av fel. När det snöar kan det bli flera fel samtidigt.

Faran har också varit nära. Ibland har hon gått på rälsen utan att tänka sig för. Ståendes på ett dubbelspår utanför Älmhult hörde hon ett framrusande X2000.

– I den kurvan kör de i 200 kilometer i timmen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Min kollega hoppade över åt ena hållet, och jag åt det andra. Att det kunde komma tåg där också tänkte jag inte på. En ren och skär dumhet. Men det gick bra.

My Asp kontrollerar spårväxlarna med kollegan Christoffer Zettergren. Pengar och folk behövs för att få folk att lita på tåget, menar hon. ”Det hade behövt vara som i Japan. Där de är stenhårda och har bättre kontroll, åtgärder och skick på sin anläggning. Vår är ju från 50, 60, och 70-talet.”
My Asp kontrollerar spårväxlarna med kollegan Christoffer Zettergren. Pengar och folk behövs för att få folk att lita på tåget, menar hon. ”Det hade behövt vara som i Japan. Där de är stenhårda och har bättre kontroll, åtgärder och skick på sin anläggning. Vår är ju från 50, 60, och 70-talet.”Foto: Johan Valkonen

Den nya karriären startade av en slump för elva år sedan. I grunden är My Asp elektriker, men ett tips om ett nytt spännande arbete fick henne att söka till Trafikverksskolan i Ängelholm.

Som utbildad signaltekniker fick hon anställning i Helsingborg, och sedan Göteborg. De senaste fem åren har hon arbetat på Infranord i Borås. Men hennes jaktmarker för signalfel är betydligt större än så. De sträcker sig från Värnamo till Göteborg, och från Herrljunga till Skene.

På Borås centralstation är det dags att mäta växlarna. My Asp och två arbetskamrater hoppar ner på spåret och kontrollerar. De lyfter tillsammans upp växeldrivet som väger ungefär 110–120 kilo. Det är något som inte stämmer.

– Det är väldigt svårt att förklara. Det är fel värden. Eftersom vi är mitt i ett kryss, det kommer ju in tåg från alla håll och kanter, så får vi stänga av ett väldigt stort område nu.

Annons

Men några förseningar i trafiken blir det inte. Hon kommer att begära tid mellan tågen för att fixa problemen. De manliga kollegorna hoppar ner igen och börjar arbeta.

– Hörrni, skydden!, ropar My från perrongen.

Borås är det ställe där My Asp har jobbat längst. Hon tilltalas av att vara kringresande, och just jobbarkompisarna är anledningen till att hon stannar kvar. “Väldigt trevliga” kallar hon dem. Men stämningen har inte alltid varit lika bra.

– För tio år sedan var det mycket prat om att kvinnan ska stå vid spisen. Att vi inte har på järnvägen att göra. I dag är det inte samma machokultur. Det förekommer väl alltid på något sätt, men inte alls i den utsträckningen att det blir jobbigt.

”För tio år sedan var det mycket prat om att kvinnan ska stå vid spisen. Att vi inte har på järnvägen att göra.”
My Asp

En av tio anställda på järnvägsentreprenörer är en kvinna. Eller exakt 12,8 procent, enligt en ny forskningsrapport från Luleå tekniska universitet. Andelen utrikesfödda är sex procent.

Vittnesmålen varierar. Några berättar om en direkt misogyn arbetsplatskultur, jargong och personlighetstyp i järnvägsbranschen. Andra menar att kön inte spelar någon roll, men att det finns en mall hur kvinnor ska vara för att passa in. Kvinnor är mer synliga vilket är både negativt och positivt, enligt rapporten. Folk vet vilka de är – även när de gör misstag.

Däremot arbetar fler och fler kvinnor på järnvägen i dag, menar My Asp.

Vad beror det på?

– Dels att de vågar, och att de blir upplysta om att de här arbetena finns.

”Jag vet att de försöker hitta system som gör det lättare att planera olika saker. Förarlösa tåg vet jag att de pratar om. Personligen är jag lite avvaktande, och vill se var det tar vägen. Jag tror alltid att vi kommer att behöva människor”, säger My Asp.
”Jag vet att de försöker hitta system som gör det lättare att planera olika saker. Förarlösa tåg vet jag att de pratar om. Personligen är jag lite avvaktande, och vill se var det tar vägen. Jag tror alltid att vi kommer att behöva människor”, säger My Asp.Foto: Johan Valkonen
”Det blev en explosionsartad ökning. Jag tror vi fick tusen följare på tre dygn.”
Elisabeth Skoglund

Järnvägskvinnor är ett nätverk som syftar till att synliggöra kvinnor i branschen. Boråsaren Elisabeth Skoglund är medgrundare till plattformen som föddes för tre år sedan. Numera jobbar hon i Helsingborg som teknisk specialist på Trafikverket.

Annons

– Personer inom järnvägen som definierar sig som kvinnor ska ha någonstans att träffas, utbyta erfarenheter, ställa frågor, och tipsa varandra, säger Elisabeth Skoglund.

Det hela startade på Facebook med viljan att utmana rådande normer kring olika yrken inom järnväg, och att få in fler kvinnor i branschen.

– Det blev en explosionsartad ökning. Jag tror vi fick tusen följare på tre dygn.

Nätverket har nu vuxit ytterligare. Genom Instagramkontot som kvinnorna har hand om en vecka var skildrar de sina arbetsdagar och blir förebilder för andra. Detta är andra gången som My Asp tar över kontot. Den samlade kunskapen är viktig, anser hon.

– Många berättar om sånt som man inte visste fanns, vilket gör att folk blir nyfikna och söker sig till järnvägen. De tar också upp viktiga frågor om jämställdhet. Alltifrån lön, till anpassade arbetskläder, till hur de blir behandlade. Hur de ska hantera diskriminering eller sexuellt ofredande.

My Asp berättar att det från ledningshållet också arbetas med att få in fler kvinnor, både på chefsposition och längre ner. Hela branschen lider brist på olika kompetenser och olika bakgrunder, säger hon.

Varför är mångfalden viktig?

– En anledning är att man lär sig mycket av varandra. Det blir ett bättre arbetsklimat, och en jämnare trevligare miljö. Inte så mycket skitsnack.

”Utan mina kollegor så vet jag inte riktigt om jag hade varit kvar. Jag är rastlös och under en dag har varit från Malmö upp till Kiruna och jobbat”, säger My Asp.
”Utan mina kollegor så vet jag inte riktigt om jag hade varit kvar. Jag är rastlös och under en dag har varit från Malmö upp till Kiruna och jobbat”, säger My Asp.Foto: Johan Valkonen
Elle CarlssonSkicka e-post
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons