Såren finns kvar efter olyckan

– Mina föräldrar bor i Brämhult så jag åker ofta förbi platsen där olyckan hände, säger Kim Edwinsson

Allt började som en vanlig söndagskväll i Borås. Fem ungdomar mellan 18 och 20 år träffades och bestämde sig för att gå på bio. Det regnade, eller hade regnat, och var blött på vägen. En stund senare tog livet en katastrofal vändning. Bilen som ungdomarna färdades i fick sladd på riksväg 40 i höjd med Hultamotet. Efter ett eller flera kast med bilen voltade den sedan ett flertal varv. En 19-årig kille dog i olyckan. De övriga fick skador i skiftande grad. Kim Edwinsson var en av ungdomarna som klarade sig.

Trots att det gått lång tid sedan olyckan, sitter spåren hos Kim Edwinsson kvar för alltid.

– Hela händelsen är så overklig man tror knappt att det har hänt, säger Kim.

Fast ändå vet han att det har hänt. Hans vän Sebastian Albrecht finns inte längre.

Kim Edwinsson säger att han mår bra nu. Något han tackar sin familj och sina vänner för. Utan deras stöd hade troligen livet sett helt annorlunda ut i dag.

Tiden närmast efter olyckan är diffus för Kim. Han stängde delvis av och försökte förtränga. Att sätta sig i en bil gjorde honom livrädd.

– Jag mådde skitdåligt. Som sämst var det i tre månader efter olyckan. Det enda jag tänkte på var Sebastian som gick bort, säger han och tittar ut genom köksfönstret.

Det är en regngrå dag i slutet av september. För några veckor sedan tog Kim kontakt med Borås Tidning. Han undrade om det fanns bilder, eventuellt opublicerade bilder, från olyckan för fem år sedan.

– Jag ville kolla om det fanns bilder från olyckan, eller på bilen som jag inte hade sett, säger han utan att utveckla saken vidare.

Även om månaderna efter olyckan flyter samman så är Kim Edwinssons minnen från kraschen tydliga och starka. Bilen som okontrollerat åker från sida till sida på vägen, slår emot något och börjar volta. Känslor och ljud som aldrig försvinner.

– Bilen voltade. Jag minns att jag försökte hålla mig fast. Det var en stark ångest, jag var helt säker på att jag skulle försvinna från jorden. Och så ljudet...

Kim hade en osannolik tur. När allt blev tyst var hans enda tanke att ta sig ur bilen så snabbt som möjligt. Hela kroppen värkte när han under stor möda tog sig ur bilen genom glassplitter och vätska.

Kim klarade sig undan med skrubbsår och ryggont. Han har dock drabbats av oförklarlig yrsel i senare skede.

– Det känns som om golvet bara försvinner under mina fötter. Läkare har sagt att det kan vara någon form av stressyndrom till följd av olyckan.

Kim Edwinsson har i dag bara sporadisk kontakt med en av de överlevande från bilolyckan.

– Vi träffas då och då. Alla som var med och överlevde har tacklat olyckan på olika sätt.

Kim Edwinsson har inget emot att prata om olyckan. Han tycker det är viktigt att minnet av vännen som miste livet inte dör bort.

– Sebastian och jag träffades genom en gemensam vän. Vi lärde känna varandra några månader innan olyckan och kom varandra nära.

Det har gått fem år sedan den svåra olyckan och Kim Edvinsson lever, vad de allra flesta skulle betrakta som, ett normalt liv för en 25-åring. Han har nyligen slutat sitt jobb för att söka nya utmaningar, vad det blir har han inte riktigt bestämt.

– Jag håller på med musik och producerar eget, har alltid varit intresserad av att fotografera. Kanske blir det något åt det grafiska hållet.