Psykologen: Man måste våga

Det hjälper dem att sätta gränser runt sin egen kropp.

Det är inte alldeles enkelt att ta upp ett samtal om sexualitet, övergrepp och den egna kroppen. Maria Schillaci, psykolog på Rädda barnens centrum för barn och unga, råder föräldrar att ta upp ämnet när chansen dyker upp. Det kan till exempel vara om barnet säger något självmant, eller när något nämns i nyheterna.

– Men det gäller lägga sig på en nivå som passar barnens ålder, säger hon.

Redan små barn kan man prata med om kroppens gränser, och att vissa delar av kroppen är privata.

– Och man kan lära barnet att det är okej att säga nej. Man måste inte ens sitta i knät hos mormor om man inte vill, barnet måste själv få känna vad som känns bra och roligt. I förlängningen lär det också barnet att sätta gränser kring sin kropp.

Hon tipsar om att prata om bra och dåliga hemligheter.

– Dåliga hemligheter är sådant man mår dåligt av, och då är det okej att berätta även om en vuxen har sagt att man inte får, säger hon.

Att kunna tala även om det svåra kan underlätta om något inträffar – för den vuxne ökar medvetenheten, för barnet kan det bli lättare att berätta. Är barnet litet får den vuxne försöka läsa av barnets signaler.

Ett barn som har utsatts för sexuella övergrepp behöver hjälp och behandling, men oftast är det inte akut.

– Däremot kan man som förälder behöva ett professionellt samtal i ett tidigt skede, att få ventilera det som har hänt för att själv kunna känna sig tryggare. För det barnet bäst behöver är trygga och stabila personer omkring sig.

Vilka konsekvenser ett övergrepp får för barnet beror på omständigheterna. Grövre eller upprepade övergrepp innebär större risk för traumatisering.

– Det spelar också roll vilken relation barnet har till förövaren. Det skadar mer om det är någon barnet känner och älskar, säger Maria Schillaci.