Personalen på SÄS misströstar: "Hur ska vi orka?"

– Och hur ska vi orka?

Bland de som har hunnit prata med sina arbetskamrater under dagen efter ledningens förslag om chockbesparingar har samtalsämnet varit givet. Självklart är många oroliga för om de ska få ha jobbet kvar. Men det finns också en stor skepsis till hur det ens ska vara möjligt att spara så mycket. Bland personalen finns också en oro för hur mycket de själva ska orka.

Anna Marmehed och Lisa Andersson är båda sjuksköterskor på ortopedavdelning 1.

– Vi förstår inte hur det här ska gå ihop när vi redan är pressade till max.

Lennart Berg, läkare på röntgen, säger:

– Det är som om alla är slagna av blixten, för en gångs skull har de hållit tätt.

Berg tar upp förslaget att stänga röntgen i Ulricehamn.

– Där görs 5000 undersökningar per år. Och vi kan inte ta ut mer ur de maskiner vi har.

– Och färre sängplatser kan inte få människor att bli mindre sjuka.

På röntgen arbetar också sjuksköterskan Linda Segerpalm.

– Idag ska man helst vara grovarbetare i botten om man ska bli röntgensjuksköterska. Vi har ett mycket tungt arbete. Och hur ska det bli om de stänger i Ulricehamn när vi redan känner oss alldeles överbelastade?

– Vi fick heller inget veta innan det stod i tidningen, men det är väl helt i stil med SÄS vanliga ordning. Det känns inte som om man tycker att personalen är viktig, utan en stor massa som kan flyttas hit och dit.

Segerpalm reagerar också över att vårdavdelningar ska stängas.

– Där sliter de så hårt att de knappt har tid att komma till oss . Jag tycker synd om patienter som ligger och väntar.

Åsa Axelsson, som arbetar för personalklubben, säger:

– Självklart finns det en oro, när så många får gå. Men jag har haft så mycket att göra att vi inte har hunnit prata om det.

Barnmorskan Karin Helmersson säger:

– Jag känner absolut en oro. Jobb kanske finns, men man kanske inte får arbeta med det man har utbildat sig för.

Så här säger Marie Lindström, chef för personal och verksamhetsutveckling på SÄS, om stämningen på sjukhuset:

– Vi har haft chefsseminarium nu i två dagar och det vi förstår är att det finns en krismedvetenhet, en vilja att genomföra en förändring. Det finns också en oro hos många enskilda medarbetare och det ska vi ha respekt för. Men det finns även en väldig vilja hos många att det här har vi väntat på, det här behöver vi göra.