Ögonblicket som världen väntat på
När klockan slog elva den 11 november 1918 tystnade första världskriget.
Vittnesbörd från tiden är samstämmiga om vilken effekt den plötsliga tystnaden hade längs hela fronten. Först skrämmande – vad skulle komma härnäst? – men ganska snart följdes rädslan av känslan att det för första gången på fem långa krigsår faktiskt gick att dra ett lättnadens andetag.
Men det var en lättnad bara för ögonblicket. I själva verket tog kriget bara en paus. Ty även om Europas arméer gjorde patron ur, stod nya krafter i givakt för att fånga tillfället i flykten. Inbördeskrig, revolutioner, depression, svält och nöd följde i krigets och fredens spår.
Första världskriget fick en värld att störta samman och såg en annan födas. ”Det korta 1900-talet” är ett begrepp som beskriver den tidsålder som började med krigsutbrottet 1914 och som slutade med Berlinmurens fall 1989. Båda dessa händelser är intimt förknippade. Den senare kan bara förstås som en konsekvens av den förra.
Men då, några minuter efter elva den 11 november 1918, var det ingen som såg vad som väntade. Inga profeter larmade eller varnade. I det ögonblicket fanns bara tystnaden att ty sig till.
En lång suck. Kriget var över
Snart släppte spänningen. Och ju längre från fronten desto kraftigare blev reaktionerna. Jublet steg mot skyn, folk dansade och sjöng, kramades, kysstes.
Längs västfronten kom klockslaget och därefter tystnaden mest att liknas vid en stor utandning.
En lång suck. Kriget var över.
Den brittiske löjtnanten Matthew Condon vid Royal Inniskilling Fusiliers beskrev vapenvilan och tystnaden som en signal till att äntligen få vila.
Han gav ordern ”Sätt er ner” och hans soldater bara föll ihop där de stod:
”Det var som om luften gått ur oss allihop. Som om vi inte längre behövde blåsa upp oss, vara på spänn eller ens vara vaksamma. Det var över och vi skulle få åka hem. Ingen jublade eller ens skrattade. Några klappade varandra på ryggen men sen var det inte mycket mer. Ganska snart var vi alla tysta och många tänkte nog på kamrater och vänner som inte längre var med bland oss.”
Condons ord påminner om andra vittnesbörd från den dagen. Det är återhållsamheten, ibland uppgivenheten, som är slående. Inte skratten och skriken. Ty med krigets vardagsvansinne i färskt minne fanns det inget att jubla åt. Skottlossning och artillerield fortsatte ända fram till elvaslaget.
Döden fanns hela tiden närvarande.
I skyttegraven och krevadgroparna, bakom fronten, längs uppmarschvägen och i bunkern, vid förbandsplatsen, ammunitionsupplaget, utspisningsstället eller kapellet. Den följde i kulsprutornas, splittrets, smittans och sjukdomarnas spår. Ibland öga mot öga men oftare oväntad och utdragen. In i det sista.
Till minnet av miljontals fallna
Det har på tisdag gått 90 år sedan vapenstilleståndet på västfronten. Då högtidlighåller nära nog hela Europa och stora delar av världen minnet av krigets miljontals fallna. Tal, parader, högstämda tal om nation, offer, fred och frihet, militärorkestrar som spelar och barn som viftar med flaggor, kransar läggs ned och tårar torkas.
Så ironiskt då att firandet 2008 är till förvillelse likt de festligheter som under de varma augustidagarna 1914 följde arméerna en bit på vägen då Europa drog ut i krig. Då jublades det för kung, flagga och fosterland och för att kriget skulle bli en kort affär. Fem år senare hade jublet fastnat i halsen på Europa och nationer gått under och kejsare och imperier störtats i gruset.
Till sist tog dock glädjen överhand. Vapenstilleståndet innebar i praktiken att kriget var över. Frågan om vinnare och förlorare blir dock relativ om man räknar de döda. Tio miljoner. Många – men långt färre än de många blodröda vallmoblommor som på ett påtagligt sätt kommit att symbolisera de fallna på Västfronten. För andra tog kriget aldrig slut. För de skadade, lemlästade, mentalt sjuka.
En dolkstöt i ryggen
För några blev freden ett nederlag. På ett fältsjukhus i Tyskland vårdades en gasblindad 25-årig tysk korpral när beskedet om vapenstilleståndet kom.
Han såg vapenstilleståndet som förräderi, en dolkstöt i ryggen på Tyskland och ett svek mot armén.
Korpralen skulle komma att låta tala om sig ganska snart.
Resten är historia.
Källor och vidare läsning
Artiklarna bygger i första hand på bearbetningar men också på unikt källmaterial som inför 90-årsminnet tagits fram på Public Record Office i Kew, London, samt på Distant Voices, den radioserie med veteraner från kriget som BBC låtit ge ut i kassett- och DVD-form. För vidare läsning rekommenderas John Keegans The First World War, Gregor Dallas 1918, Jay Winters Sites of Memory, Sites of Mourning, Paul Fussells War and Modern Memory,
Alan Palmers Victory 1918. Men också Jolos, Jan-Olof Olssons, kvartett om första världskriget, Robert Graves Goodbye to all that, Dennis Goodwins Kitcheners Last Volunteer, Matthew Coopers We Who Knew samt Adolf Hitlers Min Kamp.
