Lång väg tillbaka efter kraschen
Ett ärr.
Det är det enda som avslöjar vad Angelika Sörlin har varit med om.
För sex månader sedan var hennes liv nära att ta slut.
Den 13 september i fjol. 34-åriga Angelika Sörlin och hennes arbetskamrat Per-Arne Persson är på väg hem från jobbet när en mötande bil närmar sig.
På fel sida av vägen.
Krocken är oundviklig, kraschen våldsam.
– Jag minns att vi skrek. Sedan är det bara svart.
Hon drar benen mot sig och säger sedan:
– Ambulanspersonalen som såg bilvraket trodde inte att jag hade överlevt. Jag hade framhjulet i knät i stort sett.
Hon minns ingenting av räddningsarbetet. Det tog en timme innan man fick ut henne ur bilen. Hon flögs direkt till sjukhuset i Borås och skadorna var omfattande. Bland annat ett brutet bäcken och flertalet andra benbrott.
Även Per-Arne Persson drabbades av många frakturer men hans skador var inte lika omfattande.
En god fysik, bra vård och mycket tur räckte för att rädda Angelika Sörlin. Hon ler när hon säger:
– Mitt stora intresse har alltid varit att ta väl hand om min kropp. Det räddade mig. Mitt hjärta var starkt nog att fortsätta slå trots att jag tappade så mycket blod.
Vägen tillbaka har varit lång och tuff. Bara att sitta upp var i början en kraftansträngning. Hon haltar fortfarande, men kan ändå ta sig fram relativt ohindrat.
– Jag väntar på att få operera de bakre korsbanden i båda knäna. De är helt av men det går att ordna.
Hon kommer inte att kunna springa igen. Löpning var hennes stora intresse före olyckan men Angelika Sörlin har accepterat och gått vidare.
– Jag var ledsen för det i början. Men glädjen över att kunna gå var större än saknaden efter att inte kunna springa, säger hon och skrattar.
Hon är hoppfull inför framtiden. Skrattar ofta och hoppas att hon ska kunna jobba fulltid så snart som möjligt.
Angelika Sörlin vet att hon har haft mer tur än många andra. Men hon vill belysa att en olycka inte bara handlar om att leva eller dö.
– Många läser i tidningen att ingen omkom. Men det är mer än så. Det är bara vårdpersonal, drabbade och anhöriga som vet hur lång vägen är tillbaka till ett normalt liv.
Sex månader har gått.
Nu är hon tillbaka.
Lycklig över att kunna gå igen – och städa.
– Jag är till och med tacksam för att jag kan dammsuga igen, säger hon och skrattar.
Detta har hänt
13 september. Angelika Sörlin och hennes arbetskamrat krockar på väg hem från jobbet. Angelika flygs till sjukhuset i Borås för akut operation.
Angelika tillbringar en vecka på intensivvårdsavdelningen i Borås. Sedan åker hon till Sahlgrenska där hennes brutna bäcken opereras. Hon tillbringar tre nätter i Göteborg.
Angelika flyttas tillbaka till Borås, och ortopedavdelningen. Här ligger hon några veckor och påbörjar sjukgymnastiken i liten skala. Hon kan för första gången på tre veckor sätta sig upp. Efter att ha suttit upp i sängen i tre minuter sover hon en timme för att återhämta sig.
I början av oktober läggs hon in på rehabilitering. Som inneliggande patient tillbringar hon all tid på avdelningen och kämpar vidare med sjukgymnastiken.
Efter nyårshelgen tillåts hon flytta hem. Men inte till sin egen lägenhet. Där kommer hon inte uppför trappan. Istället flyttar hon hem till sina föräldrar i Brämhult som har ordnat en säng på bottenvåningen.
I början av februari är båda benen såpass starka att hon kan återvända till sin egen lägenhet. Angelika flyttar hem.
I slutet av februari skrivs hon slutligen ut från rehab.
I dag är det ett halvår sedan olyckan och Angelika har nästan ingen värk kvar efter olyckan. Hon väntar på korsbandsoperationer i båda knäna.
