Orsaken heter varroakvalstret, som om det inte bekämpas kan leda till miljardförluster för den svenska trädgårds- och jordbruksnäringen.

– Allt tyder på att vi haft stora förluster. Bland annat har ingen enda biodlare i Mark frågat efter transportkärl för sin överskottshonung. För några år sedan fick jag hundra sådana beställningar.

Det säger biodlaren och bitillsynsmannen Åke Hjelm, bosatt strax utanför Sätila, som även själv drabbats av det lilla mörkröda, millimeterstora gisslet som ursprungligen kommer från Asien.

– Tre av mina 32 samhällen klarade inte vintern, men dessutom förlorade jag flera samhällen redan i höstas. Helt plötsligt var alla bin borta och kuporna tomma, fortsätter han.

Detta har rapporterats om på många håll och tros bero på en sekundär virusinfektion som gör att bina tappar orienteringsförmågan och helt enkelt inte hittar tillbaka hem igen.

Åke Hjelm och hans kollega från Onsala, Arne Björn som är på tillfälligt besök säger att alla seriösa biodlare tar kvalsterfrågan på allvar.

– Samtidigt har biodlingen blivit svårare att bedriva när man nu har kvalstret att kämpa mot, och det kan ju hålla tillbaka intresset för att börja med hobbyn, säger Åke Hjelm.

Kvalstrets härjningar har under det senaste året lett till mångmiljardförluster inom delar av jordbruksnäringen i USA, efter massdöd i bisamhällena och bristande pollinering av frukt- och mandelodlingar.

En motsvarande utveckling i Sverige skulle hota betydande värden. Enligt beräkningar kan de så kallade ”ekosystemtjänsterna” som bina står för beräknas till 20 gånger värdet av honungsproduktionen, eller cirka fem miljarder kronor årligen.

– Jag tror själv detta är i underkant, säger agronomie doktor Kerstin Ebbersten, jordbruksverkets biansvariga handläggare. Hon ser allvarligt på kvalsterfrågan, men tycker inte läget är nattsvart.

– Det behövs både mer forskning och förbättrad kommunikation, biodlare emellan och med oss. Vi måste få en mer fullständig återrapportering än idag så att kunskapsläget förbättras.

Jordbruksverket har fått budgeten för forskning och utbildning inom binäringen höjd från 3,5 till fem miljoner per år. En början, menar Ebbersten, som dock vill se mer pengar så att fler forskare vågar satsa på att dyka djupt i problemet.