Krönika: "Bilden är inetsad i mitt minne"

Ett stort, hett rum fyllt med aska och bråte.

Och så ljudet av pipande, surrande och ringande mobiltelefoner från en stor hög med kläder och skor.

Den bilden är för alltid inetsad i mitt minne. Och den kommer alltid för mig när jag hör en mobiltelefon.

Det började med ett samtal från redaktionschefen tidigt på morgonen den 30 oktober. Jag bor bara tre–fyra kilometer från diskoteket.

– Wasén du måste åka till Backaplan, 60 ungdomar har dött i en brand!

Det tog ett tag innan det trängde in och jag fick på mig kläderna. Och där kommer den första minnesbilden. Min dotter måste få veta av mig och ingen annan. Hur många av offren kom från hennes skola eller hade hade anhöriga där? Det var tungt, mycket tungt att väcka henne och berätta vart jag skulle.

Utanför diskotekslokalen var det svart av folk.

Jag var en av de journalister som fick komma in i den utbrända diskotekslokalen.

Van vid brandplatser tittade jag mig extra omkring. Hade man verkligen hittat alla offer?

Nej, senare visade det sig att jag stått bara någon meter från ett av offren som dolts under bråten. Andra starkare minnesbilder vill jag behålla för mig själv.

Redan samma dag, i BT:s rapport om katastrofen, citerade jag en brandexpert. Han, som bland annat varit med om att utreda brandkatastrofen på Stadt i Borås,? såg kusliga likheter med den. Och han sade redan då det man sedan kom fram till efter flera års utredande.

Branden började i ett utrymme utanför lokalen och fick utvecklas så mycket att de inne i diskoteket i stort sett var chanslösa när den bröt in i lokalen.

Det visade sig att flera offer hade anknytning till dotterns skola och på kvällen fanns jag med i den föräldragrupp som fanns på plats på skolan för att stödja och prata med de ungdomar som kom dit.

En grabb hade överlevt katastrofen och berättade om det han upplevt. Men han ville inte berätta om hur han kände sig. Istället tröstade han två flickor som mist en släkting i branden.

Dagen efter katastrofen skrev jag ner mina personliga tankar. Om dotterns förtvivlan när hon fick veta att två bröder till en skolkamrat saknades. Tårarna när hon lade ner blommor utanför brandplatsen och den ohejdade glädjen när två av dem som saknats plötsligt dök upp. Så nytt besked från skolkamraten, en bror fanns på lasarett men fortfarande saknades den andre.

Branden blev en kollektiv katastrof för alla ungdomar på Hisingen och annorstädes. En smärtsam och brutal påminnelse om att livet kan förändras på en sekund.