"Jag accepterar inte att migränen styr mitt liv"

Sedan hon var fem år har hon haft migrän.

– Jag har accepterat att jag har sjukdomen, men jag accepterar inte att den ska styra mitt liv, säger hon.

Ewa, fem år, står och väntar på sin pappa. Hon är på väg för att dansa balett, det roligaste hon vet, när huvudvärken slår till.

– Jag kan fortfarande minnas händelsen exakt. Jag minns till och med lukten, för de hade precis gödslat med hönsgödsel i buskarna där jag stod. Och jag hade så ont i huvudet att jag kräktes, men när pappa frågade ville jag ändå åka och dansa, berättar hon.

Det är många år sedan vid det här laget, men inställningen är densamma hos den vuxna Ewa. Migränen har följt henne genom livet, men det är inte den som bestämmer.

– Jag är väldigt envis, så om jag har bestämt mig för något så ska min huvudvärk inte få hindra det, säger hon.

När migrän är ärftlig är det inte helt ovanligt att den debuterar tidigt, och både Ewas mamma och mormor hade sjukdomen. För många barn är huvudvärken lindrigare och går att hålla i schack med vanliga huvudvärkstabletter. Med tiden brukar det bli sämre, och så var det också för Ewa.

– Anfallen kom oftare och var värre. Och det tar ett tag att lära sig känna igen tecknen på att det är på gång, för mig tog det halva livet, säger Ewa.

Som tonåring blev hon sängliggande av ett anfall, ofta fick hon vara hemma från skolan i två dagar.

Men samtidigt lyckades hon envist hålla fast vid ett aktivt liv. Hon hade en häst som hon red och skötte, trots alla förlorade dagar med huvudvärk.

– Jag vet inte om man kan säga att det var en hjälp, men det känns så. Det var en fristad att komma till hästen, och frisk luft är ju alltid bra, säger Ewa.

När det har varit som värst har migränen fört med sig hallucinationer och ambulansfärd.

– En gång när jag kom till sjukhuset trodde de att jag hade hjärnblödning. Läkarvetenskapen är inte heller så kunnig om migrän, särskilt inte när jag var yngre, säger Ewa.

Som ensamstående mamma har Ewa fått ta mycket hjälp av sina föräldrar. Hennes son fick också tidigt lära sig att ringa upp mormor när mamma fick ont.

– Under ett anfall har jag kontinuerlig kontakt med mamma. När hon hör att jag inte kan svara ordentligt vet hon att det är dags att ringa läkare, berättar Ewa.

Men med tiden har det blivit lättare att hålla sjukdomen i schack. Medicinerna har utvecklats, och Ewa har lärt sig undvika saker som triggar migränen, som rött vin. Hon kan också sina egna tecken på att den är på gång. Första tecknet är att hon är extra energisk:

– Nu vet jag när jag är sådär otroligt energisk, nästan rastlös, att det är sannolikt att det är något på gång, säger hon.

Det är viktigt att veta, eftersom medicinen hon använder numera fungerar väl – om hon tar den i rätt ögonblick. Då kan det räcka med några timmars vila innan hon är på benen igen.

Hon använder en injektionsspruta som hon tar själv, i benet.

– Jag är undersköterska och jag är egentligen inte spruträdd, men första gången var det hemskt otäckt att sticka sig själv.

Om inte effekten av sprutan kommer inom en timme vet hon att den kom för sent. Då blir det en dryg väntan på hela tolv timmar innan hon kan ta nästa dos.

– Det värsta är nästan illamåendet. Det gör så fruktansvärt ont när man kräks och har den här huvudvärken samtidigt.

Migrän är en svår sjukdom, men Ewa Wittnäs har lärt sig leva med den. Hon tog sig igenom skolan som ung, och hon jobbar heltid.

– Det är svårt att planera när man aldrig vet när anfallet kommer, så på det viset har jag väl påverkats. Men jag har förstående arbetsgivare och kolleger, och har haft ett fantastiskt stöd av mina föräldrar.