Hopp och väntan - men inga älgar

– Det är det här som är tjusningen, ibland händer ingenting, sedan sker allt på samma gång, säger hon.

Så här kan det vara på älgjaktens första dag. Mycket väntan. Och förhoppningar. Men inget mer. Fast när Ulla Ternander och de övriga i Lövås jaktlag möts mellan passen är det bara muntra miner.

– Gemenskapen i jaktlaget och spänningen är ändå det viktigaste, menar Ulla Ternander.

Totalt deltar tolv personer, inklusive två gästjägare. Men alla träffas inte direkt på morgonen. Ett litet gäng står samlat intill vägen utanför Bredared. Det är fortfarande mörkt, dimman ligger tät samtidigt som himlen är snudd på stjärnklar. Vi noterar att trafiken är ovanligt livlig för att vara klockan halv sju en måndagsmorgon. Att det handlar om älgjägare på väg är ingen vild gissning.

Ulla Ternanders pass ligger fem minuter med bil bort. Vägen tar oss vi Mjöshult till Boda. Väl framme ger Pia Augustsson och Per-Olof Stefansson sig av till sina posteringar. Efter en kort promenad är vi framme vid Ulla Ternanders röda älgtorn.

– En del undrade varför jag målade det rött, men vad då, älgar ser så dåligt att det inte spelar någon roll, säger Ulla Ternander, som idag även har sällskap av Linn Andersson, 12 år, vars pappa Tomas också är med i jaktlaget.

Framför oss har vi ett hygge, eller snart ett före detta hygge eftersom det har börjat att växa igen. Så smått börjat det att ljusna och dimman lättar en aning. Bakom oss bildas rosa konturer i horisonten när solen är på väg upp. Det är knäpptyst, vindstilla och rofyllt. Just här är det inte svårt att förstå varför jakt lockar.

– Jag har gillat att vara i skogen, berättar Ulla Ternander. I min familj har det inte funnits någon tradition med jakt, men min man Micke börja jaga 1985. Sedan 1997 har jag hållit på och är även med i ett nätverk med kvinnliga jägare.

Live-published photos and videos via Shootitlive(function(){var d=document,b=d.body,s=d.createElement('script');s.src='//s3-eu-west-1.amazonaws.com/shootitlive/shootitlive.load.v1.1.borastidning.js';b.insertBefore(s,b.firstChild);}())

Klockan är sju minuter över åtta. Alla lyssnar noga. En hund skäller på avstånd. En jakthund? Nej, antagligen inte. Lugnet kvarstår. Annat var det för fem år sedan. Ulla Ternander fällde en sextontaggare och hamnade i jaktlagets centrum. Nervöst?

– Nej. Faktiskt mer efteråt. Först är man rädd att man inte träffade rätt, men det gjorde jag. Känslan var lite overklig.

I år håller sig älgarna undan. Vid tiotiden samlas hela laget för att grilla och gå igenom fortsättningen av dagen. Diskussionen går snabbt och alla verkar eniga. Peter Engstrand ska driva med sina två hundar från ena hållet. Kanske kan det lyckas? En och halv timma senare har vi facit: inte en älg. Bara hundarna som uppenbarligen fick nos på ett gammalt spår.

Första dagen på älgjakten blev resultatlös. Men till slut fick vi alla fall en älgrapport. Jaktlagets Nisse Magnusson åkte hem – för att hitta en älgko med två kalvar i trädgården?

Men jaktlaget i Bredared får nya chanser. Bättre jaktlycka idag kanske?