Vildana Aganović: Föräldrar, klappa er själva på axeln lite mer

Allting som var oviktigt innan man får barn blir plötsligt mycket viktigt, från hur man ska fira högtider till hur man ska uttrycka sig, vilken typ av mat man ska äta eller inte.

Man ska välja förskola och skola med omsorg istället för med avstånd, så som våra föräldrar gjorde. Närmaste skolan var tillräckligt bra.

Nu kör man barnen tvärs över stan för att slippa skolan som ligger närmast eller för att gå i en skola med ett bra rykte.

Man vaknar tidigare än man hade behövt för att köra sin skatt till skolan längst bort i stan. Man får magsår av pusslandet hur och vem som ska ta barnen till aktiviteter efter skolan, man flyttar och krymper semestrar efter ens barns aktivitetsschema och så vidare i all oändlighet. Man förvandlas från en egen individ till barnets tjänare.

Jag hör mina vänner beklaga sig att vi själva har tagit hand om oss själva, att våra föräldrar inte lekte med oss lika ofta som de själva gör idag. Att det helt enkelt var bättre eller lättare att ha barn förr i tiden. Att vi är de barnen som växt upp släppta vind för våg och det blev minsann folk av oss också säger vi mellan vinklunkarna. Jag är inte sen att ansluta till klagosången beroende vilket humör jag är på.

Men är det verkligen sant det vi säger? Gjorde inte våra föräldrar det bästa de kunde också? Det är jag helt säker på. Men när man själv sitter i klistret och sömnlösa nätter aldrig verkar ta slut, har man en tendens att romantisera och förenkla det vi kallar för "förr i tiden".

Och rätt som det är kommer student och examenstider. Bild efter bild på gulliga barn på avslutningen översvämmar sociala medier.

Jag ser föräldrarna krypa av utmattning medan de fixar den bästa studentfesten.

De orkar alltid lite till för sitt barn. Alla sömnlösa nätter är bortblåsta, här ska det firas ens barn!

Och det är precis som det ska vara tänker jag. Men vad många föräldrar glömmer är att ens barns vinster och framsteg i livet, ofta är deras egna också. Utan deras uppoffringar – ingenting.

I fredags när jag stod i ett hav av föräldrar utanför en skola slog det mig att alla som stod där gjorde sitt yttersta för sina barn men frågan är: vet de om det själva?

Eller är det så att på grund av att jag själv inte är en mamma som jag kan se allt det där som andra föräldrar missar i stressen och pressen, nämligen hur stolta och tacksamma deras barn är över alla uppoffringar deras föräldrar gör? För, det var precis det jag hörde när jag gratulerade deras barn i fredags.

----------

Att som någon som inte har barn, ha vänner och familj som inkluderar mig i firandet av allt som rör deras barn och gör mig viktig i sina barns liv, det är jag oändligt tacksam över. Jag har inga barn, men jag är mångas "mamma". Det duger gott och väl.