Ett mörkt minne

Det kom ett mejl till Borås Tidning i början av hösten, från Jacob Jakobowicz i Tel Aviv. Han bad om hjälp med att hitta en artikel från 70-talet. BT:s nyhetschef Hanna Grahn Strömbom svarade och det blev början till en mejlväxling dem emellan som pågått sedan dess.
Borås • Publicerad 18 december 2011
Jacob Jakobowicz 2006.
Jacob Jakobowicz 2006.Foto: 
Abraham och Estera Jakubowicz träffades i Borås och fick sonen Jacob 1952. I november 1973 omkom Estera i en bilolycka. Maken Abraham skadades svårt.
Abraham och Estera Jakubowicz träffades i Borås och fick sonen Jacob 1952. I november 1973 omkom Estera i en bilolycka. Maken Abraham skadades svårt.Foto: 

Jacob Jakobowiczs föräldrar överlevde förintelsen och byggde ett nytt liv i Sverige. Hanna och Jacob möts i ett samtal om uppväxten i Borås, glädjen över barn och barnbarn och om en tragisk olycka. Men håller den nyvunna vänskapen för att ge svar på alla frågor om dagens Israel?

1 september, 14.14:

Hej!

Jag undrar om det finns något sätt att få tag i en artikel som publicerades i er tidning. I slutet av 1973 omkom min mor i en trafikolycka och min far blev allvarligt skadad.

Jag har nu börjat skriva ner mina barndomsminnen för mina barnbarn och de frågar mig hela tiden vad som hände. Mitt minne från den tiden är helt borta på grund av chocken efter olyckan.

Jag tror att olyckan var i november månad och hände strax utanför Borås. Det var en olycka mellan deras bil och en lastbil. Mina föräldrars namn var Abraham och Ester Jakubowicz.

Jag skulle vara hemskt tacksam för all er hjälp.

Mvh

Jacob Jakobowicz

13 september, 23.25:

God kväll,

jag sitter och rensar i min mejlbox och hittar ditt brev. Det har nu gått två veckor sedan du skrev till oss. Är det kanske till och med så att någon av mina kolleger redan har svarat dig? Det är klart att vi ska försöka hjälpa till. Vet du mer exakt när i november olyckan ägde rum?

Bästa hälsningar

Hanna Grahn Strömbom

Nyhetschef

14 september 07.38:

Hej Hannah

Tack för ditt svar. Jag blev lite besviken att ingen hörde av sig, men jag kan förstå att jobbet kan vara stressigt ?ibland.

1977 flyttade jag till Israel, det var mina föräldrars sista önskemål, och började jobba på en lokal bank. Året därpå gifte jag mig med en lokal flicka. Vi har tre underbara flickor, två söta barnbarn och ett tredje på vägen.

Mina rötter är fortfarande i Borås, jag har fortfarande kontakt med vänner även om det blir mindre och mindre för varje år. Jag kommer fortfarande ihåg adress och telefon: Fredriksborg 5, Gässlösa, telefon 113279 (inte så dåligt för en snart 60 år gubbe, eller hur?).

Olyckan ska ha hänt den 5 november 1973. Det var en måndag morgon om mitt minne inte besviker mig.

Tusen tack i förväg för all hjälp du kan ge mig.

Jacob Jakobowicz

14 september 23.07:

Jacob,

jag går ner i arkivet en dag då det finns lite extra tid. Hoppas att det är okej att det dröjer en vecka eller två. Jag mejlar dig när jag är klar.

Jag har själv en mor som skadades svårt i en bilolycka, så jag vet hur mycket det påverkar livet. Mamma är svårt hjärnskadad och bor sedan nästan tio år på en institution för vuxenhjärnskadade i Borås.

Vi hörs igen!

Hanna

15 september 08.03:

Hej,

det är inte bråttom. Jag har väntat i så många år, så en eller två veckor till har ingen betydelse.

Tråkigt om din mor. Jag känner så väl till det, hade samma sak med min far. Han blev svårt skadad vid olyckan och i samband med det upptäcktes att en sovande cancercell hade väckts. Efter en diskussion med läkarna kom vi fram till att i Israel fanns de bästa läkarna på cancer.

På den tiden hade jag ingen familj eller släktingar, jag var den ende levande i min familj. Mina föräldrar överlevde nazisterna, Holocaust och flera olika koncentrationsläger. Så med mycket hjälp av goda vänner tog jag honom till Israel och träffade en läkare som sa att pappa bara hade två år kvar att leva. Läkaren, som senare blev en världsberömd professor och specialist på cancer, tog fel på en månad, pappa levde 25 månader.

Ett speciellt enormt tack går till familjen Rytz som stog vid min sida hela tiden från dagen då mamma dog. De gav mig hjälp och stöd utan tanke på ersättning. Jag tror inte att jag hade klarat mig utan deras hjälp och stöd. De blev och är än tills denna dag såsom mina egna föräldrar. Om det fanns fler människor som dem hade världen sett mycket bättre ut.

Nej, nu räcker det med dåliga minnen. Jag önskar dig och din mor allt gott. Mycket hälsa som vi säger här, och hoppas att hon snart blir frisk igen. Underverk händer ibland med G-ds hjälp, man får inte tappa tron och hoppet.

Mvh

Jacob

18 september 13.44:

Jacob,

dina mejl gör mig nyfiken. Jag förstår att ni blivit hårt drabbade av nazismens fruktansvärda illdåd. Är du född i Sverige? Hur hamnade dina föräldrar här i Borås? Hur kommer det sig att dina barn och barnbarn börjar fråga efter din historia nu?

Själv har jag faktiskt i ärlighetens namn svårt att få med mig mina flickor till mamma. Hon är såpass svart skadad, och ofta ledsen och ångestfull.

Jag har faktiskt varit i Israel tillsammans med min man, hans föräldrar, och vår stora flicka som då var tre år. Jag blev tagen av Jerusalem. Vilken fantastiskt vacker stad!

Det är ju oroligt i Israel nu. Många rapporter når förstås oss här i Sverige. Jag är beklämd av det stora murbygget på Västbanken.

Som sagt jag hör av mig när jag varit nere i arkivet.

Bästa hälsningar

Hanna

19 september 09.04:

Hej,

det var många frågor. Jag ska försöka svara. Det är väldigt svårt att svara på frågorna om min bakgrund eftersom de som överlevde Holocaust, inte gärna ville prata om vad de gått igenom. Och när de äntligen pratade om den tiden... Vi var unga och dumma, vem lyssnade på dem när man kan festa istället?

Jag hoppas att mitt minne inte är så dåligt att jag blandar ihop alla minnen.

Min mor föddes 1917 i Piotrkow-Tribunalsky, nära Lodz som var Polens största textilområde. Hennes familj hade en liten fabrik för strumpor och med den lilla inkomsten försörjde sig en familj på åtta personer. Hon var i bland annat Dachau och Treblinka tills lägret blev befriat i 1945. Hon blev behandlad av Röda Korset som placerade henne i ett transportläger och från där blev hon överförd till Sverige och Borås.

Min far föddes 7 september, 1908 i Belchatow, nära Piotrkow-Tribunalsky och Lodz. Han och hela hans familj var textilarbetare. Han var gift och hade en son när kriget började. De blev alla tagna till Chelm där hans fru och son blev gasade. Vad som hände med resten av hans familj har jag ingen aning men troligtvist blev de gasade i Auschwitz. Han själv var i Auschwitz tills slutet av 1944 då han och hans vän lyckades rymma från lägret. De gömde sig i skogarna tills de träffade amerikanska soldater som tog dem till ett transportläger, Flossenburg i Freising, Tyskland.

Dom blev behandlade och undersökta och cirka 1947 kunde de lämna lägret helt fritt. Vad jag vet är att han kom med en grupp av judiska vänner till ett mellanläger innan de fick intyg av Svenska staten att de kunde stanna i Sverige.

Han kom till Borås och där träffade han min mor. De fick medborgarskap först 1952 då jag föddes, vilket kan förklara varför de gifte sig i Tyskland 1948.

Jag är född 1952 och uppvuxen i Borås. I början bodde vi på Norrby, till cirka 1955, sen flyttade vi till Sjöbo till 1958. Då flyttade vi till en villa i Gässlösa (Fredriksborg 5) till 1971 då vi flyttade tillbaka till en lägenhet på Norrby. Efter olyckan i 1973 flyttade vi till Sjöbo igen, till en mindre lägenhet som hade lätt tillgång för invalider i rullstol.

Varför historia bara nu och inte tidigare? Bra fråga, vet inte. När man var ung, var sådana saker inte viktiga, sen när man gifter man sig och får egen familj så har man inte tid. Men sen kom barnen och frågorna. För det mesta svarade man: ”inte nu, jag är trött, senare, jag vet inte”. Men när barnbarnen börjar fråga och man själv har kommit upp i åren, börjar det bli akut att veta.

Alla nyheter som ni hör eller ser på TV, är inte alla riktiga, sanna och/eller överdrivna. Det som du kallade ”stora murbygget” är inte så stort som ni tror. Byggområdena är små eftersom Jerusalem och Västbanken är kullar och berg, inga platta områden. Husen är få men höga, skyskrapor. Det viktigaste nämns aldrig i tidningarna och det är att husen är till för både araber och judar. Problemet är att de flesta araber inte vill bo med judar och att många judar inte vill bo tillsammans med araber.

Försök att ta dina barn på besök till din mor, jag tycker det är så viktigt att barnen och barnbarnen vet allt om familjen. Det kan också vara viktigt för din mor även om det inte syns på henne. Försök i alla fall, det kan vara värt.

Jacob

19 september 09.56:

Tusan också, minnet blir inte bättre med åren. Jag glömde skicka med en link till en sajt som jag satte upp med gamla kort. Där ser du mina föräldrar och mig. Förlåt mig om jag blir lite personlig nu, och du behöver inte svara om du tycker att det inte passar, eller tycker att jag ”kan dra åt skogen”:

Hannah är ett judiskt namn, har du någon judisk bakgrund?

19 september 17.25:

Jacob,

roligt med ett långt svar. Jag blir gripen av dina berättelser. Då har du alltså haft en halvbror som du aldrig fått träffa. Hur blev dina föräldrars liv i Borås? Tror du att de var nöjda med sina sista år?

Jodå, mina flickor följer allt med till mamma då och då. Jag har ingen relation med någon Gud på ett konkret plan så jag går inte direkt runt och hoppas på ett under. Jag har dock givetvis hoppats intensivt på att mamma skulle bli bättre, särskilt de första åren efter olyckan.

Jag ska verkligen inte be dig ”dra åt skogen”. Vår konversation har glatt mig. Jag har dock inget judiskt påbrå. Jag tror helt enkelt att mina föräldrar tyckte att Hanna var ett vackert namn. Det tycker jag med.

Jag har ett, kanske märkligt, förslag till dig. Jag ser ju att du skriver bra. Vad sägs om att vi fortsätter att höras via mejl och sedan publicerar konversationen i Borås Tidning? Jag tror att det skulle bli intressant läsning för många. Vi skulle dock bli tvungna att skriva kortare mejl.

Med vänlig hälsning

Hanna

20 september 08.49:

Hej

Vem skriver bra? Jag? Herre G-d, jag har glömt så mycket svenska att det kan ta mig timmar innan jag kommer ihåg ett ord eller mening.

Nu har du gjort mig lite förbryllad och ängslig, orolig. Tänk om mina gamla kompisar och speciellt mina föräldrars goda vänner (de som fortfarande lever) ser att jag är i BT. Men OK, varför inte? Kanske kan jag hjälpa till att förbättra folks intryck av Israel, vem vet?

Jag har inte heller någon precis ”personlig” relation med G-d men tror absolut att det måste finnas en högre makt som styr oss. Kalla makten vad du vill men...

Min lilla dotter föddes med ett hål i hjärtat, vid 6 års ålder gick hon igenom en ”open heart surgery”. Idag är hon fullt frisk och har till och med gått igenom den 2 års obligatoriska armétjänsten utan problem? Om det har att göra med alla min böner från hjärtat? vet jag inte. Lite bön från hjärtat kan heller aldrig skada.

Mina föräldrars liv var inte så lätt. Pappa kom från en fattig familj. De var textilhandlare och levde på att sälja tyg och textilier på marknader. Han hade aldrig gått i en skola så han lärde sig aldrig att läsa eller skriva.

Mammas familj hade det lite bättre. De hade en liten strumpfabrik som försörjde dem ganska bra. Hon hade den stora turen att lära sig skriva och läsa, men mer blev det inte. Ett par år i skolan och sen bröt kriget ut.

Även i Sverige fick de kämpa för uppehållet. Pappa jobbade i början på Borås Wävferibolag, sedan bland annat på en hattfabrik. De beslöt sig senare för att bli sina egna. De började sälja byxor, skjortor, hattar, strumpor, med mera textilsaker.

Dom fick mycket hjälp av goda vänner som hade textil- och konfektionsfabriker, till exempel Rytz Konfektion.

Nej, nu räcker det för idag.

Måste jobba ibland så man har pengar att betala alla utgifter.

Du anar inte hur dyrt det är här, jag vet att det är dyrt i Sverige också men ni har bättre löner och ni får en massa för er skatt. Här får vi inkallning till repmånader, betala för utbildning, urdåliga vägar? Det vill säga en massa i skatt och knappt inget tillbaka.

Tills nästa gång

Jacob

21 september 22.15:

Jacob,

vad roligt att du vill vara med! Just i denna stund rapporteras det på TV om ökat tryck på israeler och palestinier att förhandla. Palestiniernas förhoppningar om fullt medlemskap i FN ser ut att få kalla handen. De frusna relationerna med både Egypten och Turkiet gör också Israel mer och mer isolerat.

Men jag anar att vi kanske inte ser på frågan på samma sätt, du och jag. Vi skulle förmodligen kunna diskutera begrepp som tvåstatslösning och bosättningspolitik så det räckte till hela helgbilagan.

I morgon ska jag gå ner till arkivet.

Vi hörs snart!

Hanna

22 september 08.43:

Hannah,

bara så du vet, jag hatar politik. Det är det tråkigaste ämnet som finns. Inget bra kommer ut av politik. Vilket parti eller politiker man väljer så blir det likadant i slutet. Ingen blir överens med den andra.

Hos oss är problemet värre, i över 40 år har vi försökt få de så kallade palestinierna att se vår sida men de vägrar totalt än idag. Du kan ju inte göra fred med någon som vägrar, du kan ju inte ge och ge och ge utan att få tillbaka.

Först och främst kan vi konstatera att det har aldrig funnits ett folk som heter Palestinier. De flesta av dem är fedayeens, jordanska araber som blev utkastade från Jordanien av kung Hussein 1970.

Innan Israel blev en självständig stat 1948, var det ett område med sand, öken, träsk, myggor, sjukdomar, utan vatten, utan ledare. Det fanns enbart ett fåtal arabiska byar och ingen av de intill liggande länderna ville ha landet. Efter 1948 vaknade de och helt plötslig blev det ”deras” land, deras områden, deras byar.

Israel har under många år försökt komma till en lösning, vi har gett ”tillbaka” land som aldrig har tillhört dem, vi har gett dem Gaza som aldrig har tillhört dem, vi släppte terrorister och massmördare utan att få en enda soldat tillbaka. Gilad Shalit sitter fortfarande fast hos Hamas. Piloten Ron Arad som störtade på 1980-talet och blev tagen av Hizbollah, är fångad någonstans också utan att vi vet vad som har hänt med honom. Vi har göra med Hamas, en terroristorganisation som bara vet att döda civilpersoner, bomba bussar, marknadsplatser, diskotek och dylikt.

Kort sagt: hur gör man fred med en som bara vill ta och inte ge?

Nu har jag skrivit tillräckligt för idag (och blivit tillräckligt uppretad).

Jacob

22 september 9.12:

Jacob,

ohyggligt svår och komplicerad frågeställning. Jag ber om ursäkt om jag retar upp dig. Vet inte om vår nyvunna mejlvänskap håller för detta. Kanske slutar detta med att du ber mig dra åt skogen... Men får jag fråga hur du ser på Israels flygräder mot Gazaremsan?

Hanna

22 september 11.26:

Nej, ta det lugnt, det är inte du som retar upp mig. Om du inte vill skriva mer med mig så är det OK från min sida, jag kommer inte att be dig att dra åt skogen.

Frågan är enormt svårt och ändå så enkel. Båda sidor vill ha eget land, en säker plats att leva på och bygga familjer. Men man kan ju inte tvinga enbart en sida att ge upp områden eller sätta ensidiga villkor.

Israels flygräder: du jobbar ju på en tidning, kolla när Israel gör sina flygräder. Vad hände samma dag eller dagen innan? Eller ska jag säga så: när inga raketer kom från Gaza, inga självmordsattacker hände, inga bomber exploderade, ingen soldat blev kidnappad utan allt var tyst och lugnt – gjorde Israel några flygräder?

Man måste inse vad som händer, inte bara i Mellanöstern. Fanatiker fattas inte i världen. Se bara vad som händer i England, Frankrike, Tyskland, Holland. Bygga en moské på platsen för Ground Zero!!! Riva en skog i Göteborg för att bygga en moské!! Vad hade hänt om det varit tvärtom, att kristna bett om att få bygga en kyrka i vilken arabisk stat som helst. Vad hade hänt då tror du? Jag vill inte tänka på vad som hade hänt om judar hade byggt en synagoga i Beirut, Amman eller Kairo.

Förlåt mig, jag glömde att du bad att jag ska skriva kortare.

Jag ska sluta med ett par korta rader från före detta premiärministern Golda Meir RIP:

”We can forgive the Arabs for killing our children. We cannot forgive them for forcing us to kill their children. We will only have peace with the Arabs when they love their children more than they hate us.”

Hej så länge

Jacob

22 september 16.30:

Jacob,

nu har jag hittat artikeln om dina föräldrars olycka. Den toppade tidningen tisdagen den 6 november 1973. Jag bifogar fem filer, det är en översiktsbild och fyra detaljbilder som är lättare att läsa hoppas jag.

Varma hälsningar

Hanna

28 september 13.18:

Jacob,

hur är det med dig? Jag har inte hört av dig på flera dagar. Jag blir beklämd av att läsa olycksartikeln som är så full av detaljer och till och med bilder på dina föräldrar. Så bevakar vi inte olyckor nuförtiden, kan jag berätta.

Bästa hälsningar

Hanna

28 september 13.35:

Hej,

jag har varit lite upptagen på sista dagarna – barnbarnen, skriva ner gamla minnen, och förberedelser för det nya året, året 5722 enligt vår räkning.

Vi firar nytt år i morgon så det är ganska mycket att göra, allt är stängt nu också ända till söndag.

Kan du göra ett nytt försök att scanna eller kopiera artikeln så att man ser bättre?

Jag åker nu bort med hela familjen till söndag för att dels fira nya året och dels vila upp oss. Ingen dator, ingen telefon – bara familj, utflykter i naturen, kaffe och grill.

Så som vi säger här: Jag önskar dig ett gott nytt år med mycket hälsa och att alla dina önskningar blir uppfyllda.

Jacob

28 september 15.37:

Hej, så det var svårläst... Ska göra ett nytt försök.

Gott nytt år

Hanna

17 oktober, 14.53:

Jacob,

ursäkta att det har dröjt med en bättre bild. Här kommer en högupplöst version.

Vänliga hälsningar

Hanna

17 oktober 20.57:

Hej Hanna

Du behöver inte ursäkta dig, vi alla är upptagna med det eller annat. Vi har fullt upp med en massa helger nu, den ena efter den andra.

Så jag har inte heller haft mycket fritid. Nej, tyvärr blev det inte bättre med den högupplösta version, tvärtom.

Du såg säkert nyheterna om frigivningen av Gilad Shalit, den israeliska soldaten som satt fången hos Hamas i fem år.

Kan du tänka dig hur det känns? Fem år utan det minsta vetskap, både som föräldrar och som fånge.

1027 terrorister med händerna färgade röda av färskt blod från oskyldiga civila personer som inte har gjort dem något ont. 1027 mördare släpps fria för att kunna fortsätta sina blodiga väg med att slakta familjer i restauranger, på bussar, på marknader.

Allt för att fria en enda liten vanlig värnpliktig soldat som blev inkallad till militärtjänst ett par månader innan!

Och med sådana ”människor” väntar sig världen att vi ska göra fred med?

Vilket annat land låter sina ”fiender” ströva fritt omkring i landet, jobba på byggnader, supermarkets, kontor, ha egna firmor. Vilket annat land låter sina ”fiender” bli ministrar och sitta i regering?

Hälsningar

Jacob

17 oktober 21:28:

Hej,

glömde en nämna dig en detalj från olyckan.

BT skrev att pappas bil ”fastnade med kofångaren i lastbilens kofångare” och det var orsaken till olyckan.

Jag har hela tiden, från då tills idag, och även på rättegången som var efteråt (Ja, polisen stämde pappa till rättegång!), begärt att få veta: Hur kan en 1970 års Opel Rekord Stationsvagn som var så tungt packad att kofångaren var i en normalpersons knähöjd – ”fastna” i en lastbils kofångare.

På den tiden fanns inga kofångare på låg höjd som idag utan då var en lastbils kofångare på samma höjd som normal persons mage, eller högre.

Jag begärde av domstolen en ny undersökning, om inte annat så för att rena pappas namn. Men min begäran gick inte igenom, domaren tyckte att det skulle vara utslängda pengar och polisen var helt ointresserad.

Jacob

18 oktober 23.04:

Jacob,

jag förstår att du ifrågasätter. Jag tänkte på det när jag läste artikeln, att Borås Tidning så tvärsäkert slår fast hur olyckan med dina föräldrar gick till. Det känns inte bra.

Du har säkert förstått att jag inte är beredd att diskutera Israel/Palestinafrågan i termer av ond och god. Jag ser skeenden i nuet som påverkas av en brutal historia. Jag ser uppgivenhet, fattigdom och ojämlikhet. Jag ser två parter som tycks vara förblindade av hat och rädsla.

Men, jag ser också det slående orättvisa i dagens utväxling – en mot 1027?

Nog för idag. God natt!

Hanna

17 oktober 09.03:

Hej, du har rätt. Det är inte en fråga om ont eller gott. Det är en fråga om att vara en människa, att respektera en annan människas åsikter. Det är problemet med islam och speciellt Hamas. Det syns så tydligt över hela världen, inte bara i Israel.

18 oktober, kl 09.42:

Klockan 8.33 skickade Tidningarnas Telegrambyrå ut en ”flash” om utväxlingen. Det görs när stora händelser äger rum. Då blinkar en blå lampa över centralredaktionen.

Vi hörs snart igen!

19 oktober 13.23:

Har du läst Göran Rosenberg, svensk journalist och författare. Hans föräldrar överlevde koncentrationsläger, precis som dina. Jag har nyligen satt igång med hans Det förlorade landet. Den griper tag direkt.

Sen jag fick kontakt med dig läser jag allt jag kan komma över om Israel. Idag skriver dagstidningarna i Sverige om utväxlingen. Så otroligt provocerande att Hamas skanderade ”återuppta självmordsattackerna” och ”vi vill ha fler Shalit snart”.

Hanna

22 oktober 13.22:

Hej Hanna

Vi kom tillbaka igår kväll från en tvådagars utflykt till norra Israel.

Vi stannade en natt i en drusisk by nära gränsen mellan Syrien och Libanon, där vi på kvällen fick en föreläsning av den drusiska befolkningen, om deras religion (en sorts islam) och deras historia. Allt förstås i stora drag eftersom vi inte hade mycket tid på oss och vi var ganska trötta.

De två dagarna spenderade vi på utflykter till historiska platser från olika tider, på minnesplatser från alla krig, och förstås, underbara och jättefina höga utsiktsplatser. På vissa platser kan man se så långt som till Tiberias och Kinneretsjön där Jesus gick på vattnet, åt andra hållet kan man se Medelhavet.

Jag har inte hört talas om Göran Rosenberg så jag får kolla upp honom på Internet. Hans bok låter intressant och kanske kan innehålla intressanta detaljer för mig.

Hur är kylan nu i Sverige?

Vi har 27 grader värme, kan du tänka dig nästan 30 grader varmt i slutet av oktober?

Ha det så bra och som vi här säger... viktigast av all, var frisk!

Jacob

22 oktober 19.03:

Hej,

er utflykt låter spännande. Jag och familjen är i Bohuslän hos vänner. Långpromenad med havsvinden rakt i ansiktet. Cirka tio grader ute, men rått och fuktigt. Snart räkor och vitt vin i stugvärmen.

Vi hörs snart igen!

Hanna

25 oktober 14.36:

Hej Hanna

Jag har försökt att skriva ner lite minnen från min tid i Sverige. Jag bifogar filen i wordformat. Är lite avundsjuk på dig som var i Bohuslän och åt räkor med vin. Vi kan få räkor här och där men de är små och smakar som...

Ha det så bra

Jacob

28 oktober 08.46:

Hur står det till i Sverige? Här är det en härlig dag, solen skiner, cirka 27 grader med lite avkylda vindpustar. Livet är underbart och jag njuter av varje minut, så skönt att leva.

Så är det när barnen och barnbarnen kommer på besök, helt plötsligt stiger solen upp och värmen ökas.

Hur blev fotografierna jag skickat?

Önskar dig en trevlig dag och ännu bättre veckoända.

Jacob

28 oktober 10.46:

Jacob,

bilderna är jättebra. Tack! 

Mulet och ett par plusgrader i Borås. De röda löven håller på att trilla av. Våra barn väntar nu på minusgrader och snö. Visst, jag håller absolut med om att barnen är glädjen i livet!

Vi har fullt upp som vanligt på redaktionen på fredagar då vi förbereder även helgens tidningar. 

Njut av din helg!

Hanna

7 november 22.45:

Jacob,

tack för din långa berättelse. Så spännande att läsa om din uppväxt, om judiska församlingen i Borås där det lades en sådan omsorg på detaljerna, om förbudet att åka bil på sabbaten, om att det bästa med att vara jude i Borås var att du fick dubbla ledigheter, påsk och pesach, jul och chanukka?

Nu är det bara några veckor kvar till jul. Här i Sverige har vi hittills den varmaste november på femtio år. Tio grader plus och soldis.

Förra veckan riktade de nordiska utrikesministrarna skarp kritik mot Israels tal om att utvidga bosättningspolitiken. Samtidigt tillhörde Sverige en liten minoritet, 14 av 173 länder, som röstade nej till palestiniernas begäran om medlemskap i Unesco. Du och jag ser med all säkerhet helt olika på saken, men kan väl enas om att det knappast kan kallas en entydig linje i utrikespolitiken.

I Göran Rosenbergs bok läser jag just nu om den ideologiska frenesi som genomsyrade det tidiga 60-talets Israel, det samhälle som han mötte när han flyttade ner, där de unga skolades in i en gemensam syn på samhällsbygget. Han ställer det i kontrast mot ett Europa där ungdomen gjorde revolt mot vuxenvärlden.

Allt gott!

Hanna

8 november 08:21:

Hej Hanna

Det var kul att du tyckte om min berättelse. Det är första gången som jag har tagit på mig ett sånt projekt, utan någon erfarenhet alls av att skriva.

Jag måste erkänna att jag inte delar Netanyahus åsikter om bosättningen. Det är inte bara jag som tycker så utan också många här i Israel inkluderat många i regeringen.

Jag har aldrig tyckt om honom, han är fantastisk på att hålla tal och har en enorm förmåga att övertala personer, men han kan inte styra ett land. Speciellt inte ett land som Israel där varje person tror att han har rätt och alla andra har fel.

Nej, nu får jag visa min boss att jag är värd min lilla lön.

Ha det så bra

Jacob

24 november kl. 08.32:

Hej du,

tack och lov, allt är bra hos oss. Hur går det för dig och din mamma?

Ha en god jul om vi inte hörs innan dess

Jacob

24 november 10.36:

Hej Jacob,

jo, i kväll ska min mamma följa med på adventsfirande på vår lilla flicka Esters skola. Vi ska träffas alla och först lyssna på sång och musik och därefter fika tillsammans. Ester ska vara utklädd till pepparkaka så vi har köpt en jättefin klänning i brun plysch. På huvudet ska hon ha en mössa som ser ut som en stjärnformad pepparkaka. Så sött, må du tro. Lite spännande att se hur det kommer att gå med mamma. Hennes hjärnskador gör att hon inte alla gånger förmår att kontrollera sina impulser.

Tack för julhälsning men så lätt blir du inte av med mig... Jag hör av mig innan dess så att du får läsa texten innan den går i tryck.

mvh

Hanna

24 november 10.58:

Hej Hanna,

det var skönt att höra om din mamma och er, jag är verkligen glad för er.

Oj, vilka minnen du gav mig nu. Jag kommer nog aldrig att glömma morgonen på Daltorpsskolan då vi stod i korridoren och luciatåget gick förbi oss alla elever med riktiga ljus i huvudkransen. Lucian och hennes följe sjöng alla julsånger medan det var kolsvart utomhus och alla ljus var släckta, allt man kunde se var stearinljusen som fladdrade.

Och pepparkakorna... än idag, varje gång vi åker till IKEA köper jag pepparkakor och Marabou mjölkchoklad.

Ha det så kul på helgen och hoppas att allt går bra.

Jacob

PS Det är jättekul att du skriver, jag känner det som jag fortfarande är i Borås. Så sluta inte skriva.

5 december 10.49:

Hej Jacob,

jag sitter och stryker ner vår mejlkonversation inför publiceringen. Jag vill bara vara tydlig med att jag inte kommer att ta med de antimuslimska massmejl du skickat mig då och då. Gissar att du skickar till alla i din adresslista, så de är väl inte personligt riktade till mig. (Jag har inte sagt något, men egentligen får de mig att må illa.)

Hanna

5 december 11.14:

Hej Hanna,

absolut inga problem, din begäran mottages med förståelse och jag lovar att inte skicka fler dylika politiska mail. Jag använder mig inte av listor utan jag skickar till personer enligt vad jag tror att de är intresserade av. Så förlåt mig om jag felade.

Jacob

5 december 11.13:

Det jag egentligen inte kan förstå är hur judarna som historiskt sett varit en så utsatt grupp nu i sin tur diskriminerar den ekonomiskt och numerärt svagare parten i Israel, palestinierna. Är det att minnas historien?

5 december 12.55:

Är inte det beroende på hur man ser det? Ordet ”diskriminera” till exempel...

Menar du då det att vi judar inte har en minsta chans att komma in i en arabisk stad (Jenin, Kalkilja, Um El Fahem med mera) utan att bli stenade i bästa fall eller mördade, stympade i små bitar eller lynchade som har hänt i många fall och även beskrivits i svenska tidningar? Att de inte erkänner Israels rättighet att existera?

Eller menar du ”diskriminering” då araber från Gaza, Um El Fahem och andra städer, kommer fritt in i Tel Aviv, Jerusalem, Netanya, Haifa med mera.

Att de kan ströva omkring fritt utan minsta motstånd från israeliska regeringen, medborgare eller besökare?

Menar du ”diskriminering” då araberna får jobb var som helst i Israel, att de får socialbidrag, att de har samma rättigheter som israeler?

5 december 14.37:

Jo, vi nås av rapporter kring angrepp på judar. Men vi nås ju också av berättelser om hur illa palestinier exempelvis behandlas vid passagerna genom muren, om hur de palestinska byarna missgynnats av den infrastruktur som byggts upp på ockuperad mark, om FN:s fördömande av muren...

Jacob, vem är jag som sitter här flera hundra mil bort i trygga Sverige med en massa åsikter... Mina kunskaper känns begränsade. Mina döttrar slipper se beväpnade människor i varje gathörn. De kommer inte att behöva göra två års värnplikt. Jag är djupt och innerligt tacksam för det.

Bästa hälsningar

Hanna

7 december 21.40:

Jacob,

här kommer den nedkortade versionen av vår mejlväxling. Läs och återkom. Har jag fått med alla viktiga delar?

Får jag lov att bjuda på middag nästa gång du kommer till Borås?

Mvh

Hanna

8 december 15.24:

Hej Hanna

OK, middan på dig nästa gång jag är i Borås. Jag har skrivit ner det i datorn så att jag inte glömmer det, så du kommer inte lätt undan. :)

Jag bifogar en bild på oss alla på min mellersta dotters bröllop. Hoppas den blir bra.

Jag tror bilden är perfekt, speciellt efter att hon meddelade oss igår att hon är med barn och beräknas att föda i augusti. Det blir vårt tredje barnbarn. Jag kunde inte önska mig en bättre framtid och familj, det tar bort förlusten av mina föräldrar om du kan förstå vad jag menar.

Ta på er varmt och håll er krya

Jacob

Flera brev är bortstrukna och andra är nedkortade och redigerade av Hanna Grahn Strömbom

Hanna Grahn Strömbom
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.