Cecilia utsattes för psykiskt våld i sju år – polisutredningarna lades ner

När Cecilia ser tillbaka på de senaste sju åren av sitt liv sammanfattar hon den tiden med en stor sorg.

– Jag var ledsen ofta. Det kändes som att jag inte var värd någonting och inte kunde någonting. På ett sätt är jag nästan imponerad över att han lyckades få mig att tycka så illa om mig själv.

Personen vi kallar Cecilia vill vara anonym och heter egentligen något annat.

Hon beskriver att hon befunnit sig i en mycket destruktiv relation. Vid några få tillfällen har det rört sig om fysiskt våld: knuffar, sparkar och örfilar. Men det som satt djupast spår i henne är den psykiska misshandel i form av manipulation och kontroll som hon säger att hennes partner utsatt henne för.

– Jag var till exempel tvungen att fråga om lov när jag skulle någonstans. Han ville bestämma över nästan allt jag gjorde och han fick mig att tro att det var normalt.

Hon beskriver även att han bad henne göra vissa saker och när hon väl gjort det blev han istället arg och sa att han aldrig bett henne om något sådant.

När det blev som värst tog förhållandet vid några tillfällen slut, men det dröjde ofta inte länge innan de var tillsammans igen.

– Efter ett tag tyckte jag att det var pinsamt att han inte hade ändrat sig. Jag lovade min familj och mina vänner att han inte betedde sig så längre och jag började dölja hur dåligt förhållandet var för dem, säger hon och fortsätter:

– Jag avslutade förhållandet för att han behandlade mig orättvist, men jag hade känslor för honom och jag ville kämpa för att få allt att funka. Jag tänkte att det säkert är jag som inte är tillräckligt tydlig med vad jag vill och känner.

Nu i efterhand förstår hon att det troligtvis inte hade spelat någon roll hur hon än hade gjort, att felet inte låg hos henne.

På Kvinno- och tjejjouren i Borås ser man att de flesta som söker hjälp har varit utsatta för psykisk misshandel som kontroll och manipulation.

– Normaliseringsprocessen är så stark att det kan kännas normalt att bli utsatt för sådana här beteenden efter en tid. Det vi försöker göra med våra hjälpsökande är att ta reda på vad förövaren gör och har gjort, och att vi tillsammans kommer fram till om det ska polisanmälas eller inte, säger Lena Fredriksson, styrelseordförande för Kvinno- och tjejjouren i Borås.

Att bevisa att man blivit utsatt för psykiskt våld kan vara svårt. På Kvinno- och tjejjouren rekommenderar man drabbade personer att dokumentera så mycket som möjligt. Till exempel genom att skriva ner så detaljerade redogörelser man kan, gärna med datum och tidpunkt angiven. De råder även till att man sparar sms och liknande eller skickar vidare dem till någon person som man litar på.

– Vi skulle önska att polisen kunde göra mer initialt, att en handläggare skulle utses snabbare och att man till exempel skulle tömma offrets telefon och på så sätt samla bevis, säger Lena Fredriksson.

I början av året lämnade Cecilia sin partner för gott och efter ett samtal med sin mamma bestämde hon sig för att polisanmäla det hon blivit utsatt för.

Hon anmälde sin partner för flera brott som olaga hot, misshandel och olaga frihetsberövande, men alla förundersökningar lades ner i brist på bevis.

– Poliserna som förhörde mig var snälla och förstående, men när förundersökningarna lades ner kändes det som att jag inte hade blivit tagen på allvar. I efterhand känns det som att jag anmält att någon snott min tv, att jag varit med om något som inte var så allvarligt och som bara ska glömmas bort.

Hos polisen är man medvetna om att det kan vara svårt att kunna göra en polisanmälan om man blivit utsatt för psykiskt våld eftersom det i dag inte finns någon rubricering som täcker den typen av händelser. I vissa fall kan det man blivit utsatt för gå in under brottsrubriceringar som kränkning, olaga hot eller ofredande. Men även då är det svåra brott att leda i bevis.

– Jag förstår att man blir frustrerad när man anmäler att man blivit utsatt för psykisk misshandel utan att det blir någonting av det. Problemet är att många relationsbrott saknar bevisning – ofta blir det en ord-mot-ord-situation om det inte finns vittnen, skadedokumentation eller något annat som kan vara stödbevisning. Det gör relationsärenden svåra, för oftast är det bara två personer som är tillsammans när brottet sker, säger Anna Lindström, inspektör och regional samordnare för särskilt utsatta brottsoffer på polisen.

En statlig utredning som gjordes förra året föreslår att psykisk misshandel ska bli ett eget brott som ska kunna ge fängelse upp till fyra år. För att dömas för brottet ska gärningspersonen ha utsatt en annan för nedvärderande, kränkande eller kontrollerande gärningar, med syftet att allvarligt skada personens självkänsla.

Anna Lindström förklarar att även om en sådan rubricering kommer på plats finns det fortfarande en svårighet i att få fram tillräckligt med bevis för att det ska kunna leda till åtal.

– Om man gång på gång blir utsatt för kränkande ord eller att någon skriker åt en så kan man spela in det som händer med sin mobiltelefon. Man kan också skriva dagbok eller berätta för någon annan om vad man varit utsatt för. Allt man kan dokumentera på något sätt ska man spara. Sådana saker kan vara bra bevis för att styrka att något hänt.

Att det kan dröja innan man får en handläggare till ärendet är något som Anna Lindström säger att man inom polisen är medveten om.

– Anledningen är att inflödet är stort och att vi alltid måste göra prioriteringar. Vi önskar så klart att alla ärenden fick en handläggare på en gång.

För att utveckla arbetet med särskilt utsatta brottsoffer kommer polisen till hösten att göra en uppdatering och en nylansering av det metodstöd som används. Genom den nya satsningen vill man se till att alla poliser i regionen jobbar likadant när de åker ut på larm och utreder om brott i parrelation, sexualbrott, hedersrelaterad brottslighet och brott där barn är involverade.

– Det är väldigt viktigt att initialt göra rätt saker. Därför har vi tagit fram checklistor för vad som ska göras när ett brott anmäls – det för att alla ska få samma handläggning och att det ska bli så bra som möjligt, säger Anna Lindström och fortsätter:

– Det här är ett av de områden som är högst prioriterade i region Väst. Det för att vi ska bli bättre på att hantera de här ärendena och utveckla vårt arbete, man ska få sitt ärende utrett på bästa sätt och så snart som möjligt.

För Cecilia går livet vidare, men tiden hon levt i den dåliga relationen har satt sina spår.

– Jag mår fortfarande skit. Troligtvis kommer jag ha men för livet av det här. Det är frustrerande att ha varit utsatt för så mycket dåligt under sju års tid utan att det betyder något i samhällets ögon.