– Man trodde man lade sitt liv i guds händer, med det visade sig vara i pastorns händer i stället.

– Man kände hela tiden stress, att det vi gjorde inte dög.

– Vad man än gjorde var det aldrig riktigt bra. Man skulle bara göra mer och mer.Gjorde man inte det hette det bara att man var lat.

Det säger Peder och Morgan som i flera år tillhörde församlingen The River som leds av pastorerna Gun och Leo Hartikainen. Både Peder och Morgan ingick i ledningsgruppen, men lämnade församlingen tidigare i år tillsammans med flera andra.

– Jag hade fått nog. Sammanlagt var det nio personer som oberoende av varandra hoppade av, säger Peder.

Det de beskriver är ett liv i en sluten gemenskap där pastorn bestämde och var både arbetsledare och domare. Arbetsledare över deras praktiska arbete i församlingen och domare över deras andliga liv.

– Det blev en fruktan för pastorsparet. Du skulle inte tycka eller tänka, utan bara rätta dig i ledet.

Församlingen The River köpte i början 2000-talet det gamla frivårdshotellet på Guldbrandsgatan på Trandared i Borås. Avsikten var att öppna ett behandlingshem för missbrukare och för en tid fungerade huset också som sådant.

– Vi var några personer som jobbade ideellt så gott som på heltid för att ställa huset i ordning. Vi jobbade från tidig morgon till sen kväll med att renovera och ta hand om missbrukare. Familjen sov när jag gick på morgonen och sov när jag kom hem på kvällen. Det fanns inte tid för något familjeliv, säger Morgan.

Efter en tid ebbade missbruksboendet ut. I stället flyttade församlingsmedlemmar in i huset och bosatte sig där. Morgan och hans familj hyrde två små rum som bostad.

Arrangemanget knöt medlemmarna ännu närmare församlingen och pastorns inflytande. Veckans alla dagar fanns medlemmarna i församlingens närhet.

– Vi hade ingen integritet. Pastorn kunde när som helst öppna dörren och kliva rakt in till oss utan att knacka. ”Det här är mitt hus och jag gör vad jag vill och går in där jag vill”, kunde han säga, berättar Morgan.

Det som genomsyrar de två före detta medlemmarnas berättelse är fruktan. De var rädda för pastorn som när som helst kunde skälla ut dem, kalla dem för lata eller inte vara ”andliga” nog.

– Man gick ständigt och var osäker att man inte räckte till.

När Peder kom till The River reagerade han över medlemmarnas respekt för pastorsparet, en respekt som han tyckte hade övergått i fruktan.

– De hade ingen egen vilja. ”Lever ni inget eget liv”, frågade jag. Det blev nästan barnsligt, säger han.

The River drivs som en stiftelse. Peder och Morgan tillhörde visserligen ledningsgruppen, men hade ingen insyn i vare sig verksamheten eller ekonomin.

– Det var ett spel för gallerierna. Vi var bara slagpåsar. Var det något som gick fel var det alltid vårt fel, säger Peder.

Församlingsmedlemmarna uppmanades också att offra och dela med sig till församlingen av sina ekonomiska medel. Uppmaningen var att ”ge så att det kändes”. Att offra och ge tionde är inget Peder och Morgan reagerar mot. Det är enligt bibeln, säger de.

– Men det var attityden i givandepredikningarna, det var någon form av manipulation, att man skulle ge mer och mer och att man aldrig gav tillräckligt.

Men även deras andlighet och engagemang i församlingen, kunde tas upp i predikan med tydlig adress till den person som åsyftades.

De beskriver pastor Hartikainen som en drivande person med stora visioner, som startade projekt efter projekt men sällan gjorde något färdigt.

– Allting skulle vara så flådigt, säger Peder.

Anledningen till att de vill berätta om vad de upplevt hos The River är, säger de, att de vill stödja Inger Hasselgård i hennes kamp för att få tillbaka gården hon skänkt till pastor Gun Hartikainen. De citerar en vers från bibeln som säger: ” Änkor och faderslösa ska ni inte behandla illa”.