Äntligen ett eget hem

Så kom den dagen då hon fick sätta nyckeln i dörren och åter erövrade möjligheten äntligen kunna stänga om sig.

– Då gick jag runt här i min salighet, säger hon och sveper med händerna ut över vardagsrummet.

Salighet är väl ett ord som knappast ens används i glansiga inredningsmagasin, som annars överträffar varandra i superlativ om det ena mer påkostade hemmet än det andra. Men det här handlar inte om heminredning, utan om att få livet tillbaka i en sliten liten lägenhet.

– Varje dag var en plåga, säger Inger nu om de många åren som hemlös. Livet med drogerna blir som en livsstil. Man slutar bry sig och intalar sig att man mår bra. Men hela livet blir en lögn.

För hennes del bestod det brutala uppvaknandet i att pojkvännen blev dödssjuk.

– Då tog jag in mig på psyket och där började tankarna gro.

Hon beskriver hur många av vännerna som dött de senaste åren, hur hon fruktade för sitt eget liv och hur de onda lederna smärtar.

– Sedan såg jag källaren där vi varit. Tre personer som hade druckit 40 flaskor ren alkohol plus massor av vin och sprit.

Hon sökte hjälp och fick en jourplats på akutboendet Göta 44.

– Jag hade helvetets kval och ångest. Och så kom samvetet.

Mest dåligt samvete har Inger för att hon gång på gång har gjort sina föräldrar illa. De har försökt att hjälpa henne så många gånger, och nu är bara mamman i livet.

– Men jag har inte vågat höra av mig till henne och säga att jag har fått en lägenhet. Jag är så rädd för att misslyckas och svika henne en gång till. Jag vill inte göra illa något mer.

Varför allt gick som det gick i livet finns det flera orsaker till.

– Men inkörsporten till droger är utslagningen i skolan. Jag var inte bra på att gå i skolan, det var bland det värsta jag visste.

Hon hade läs- och skrivsvårigheter.

– Jag passade inte in bland rikemansbarnen på Engelbrektsskolan, jag var en hippieunge.

Inger öser beröm över den anställda personalen på Göta 44, som stöttade henne den första svåra tiden som drogfri.

– De ska ha guldstjärna allihop.

Under första året har hon lägenheten på prov, här finns restriktioner både mot alkohol och övernattande gäster. Hon har också stöd från ett mobilt team. De hjälper henne till exempel att storhandla en gång i månaden.

– Jag älskar att baka och laga mat.

Också den hjälpen uttrycker hon stor tacksamhet för. Men hon, liksom många andra, ifrågasätter det vettiga i att aktiva missbrukare på Göta 44 blandas med dem som gör allt för att sluta med droger.

– I ur och skur blir de som har jourplats utslängda vid nio på morgonen. Det är att spotta på den som redan ligger.

Inger förklarar att hjälpen behövs direkt. För många krav gör att många aldrig orkar söka hjälp. Och hon ser en växande hemlöshet.

– Oj, oj, oj vad många fler det är. Och det har gått från att vara missbrukare till att vara vem som helst. Mörkertalet är nog stort. Borås kommun borde ta mer ansvar.

För hon vet hur oerhört utsatt en människa utan hem är.

– Om vanliga människor skulle leva en vecka som jag gjorde skulle de flippa ur. Jag tycker att varje medborgare skulle kunna få ha en dörr att stänga om sig. Det måste vara en mänsklig rättighet.

Inger visar stolt sitt välorganiserade kylskåp, soffgruppen hon fått köpa billigt av en kompis, sin favoritplats framför teven och pekar glatt på gårdens julgran. Än har hon inte vågat bjuda hit sin mor på kaffe och hembakat.

– Men jag ska nog skicka en julblomma till mamma.