Anhöriga skakade av dålig hemvård

Men det var anhöriga som reagerade direkt när de såg benet.

Inte hemtjänsten. Inte hemsjukvården.

– Alla som såg såret borde ha reagerat.

Anhöriga är skakade av vården som 90-åriga Anna fick i Borås av hemtjänsten och hemsjukvården.

Idag är Anna död. Hon var sjuk och fick genomgå en tuff operation. När läkare såg det fula bensåret fanns bara en sak att göra: Amputera benet.

Men först kom en av de anhöriga på att ta en bild på såret.

Det är den starka bild Borås Tidning kan visa idag.

– Jag tror inte att Anna hade kunnat räddas till livet. Hennes tillstånd var generellt dåligt. Men det som skakade oss mest är de fyra sista veckorna i Borås då hon var i livet. Alla som behandlade henne borde ha reagerat. Hon borde åtminstone fått tillräcklig smärtlindring.

Det säger Sven som var kusin med Anna och en av få anhöriga. Men han bor inte på orten och kunde inte därför heller veta hur snabbt Annas tillstånd försämrades. Det var först när hans fru hälsade på som anhöriga fick reda på att något var fel. Fruktansvärt fel.

Anna bodde tillsammans med en blind släkting i centrala Borås. På kvällar och nätter skrek hon av smärta.

I december förra året sökte Anna vård hos sin sjuksköterska Britta Henriksson på Alléklinikerna. En person som anhöriga är mycket nöjda med.

Anna gick hos Britta Henriksson sedan 18 år tillbaka. De kände alltså varandra mycket väl.

– Hon hade observerat att hon hade fått blå fläckar på höger ben. Det liknade fläckar som hon hade på vänster ben under 1990-talet. De utvecklades till svåra sår, men läkte väl, säger Britta Henriksson.

En behandling av såret startade. När hon märkte att det försämrades kontaktade hon hudkliniken på Borås sjukhus. Hon fick instruktioner om hur såret skulle skötas.

Men i februari tyckte Britta Henriksson att situationen var ohållbar. Hon kontaktade akuten eftersom Anna klagade på smärta och svaghet i vänsterarm. Hon misstänkte hjärninfarkt. Dessutom var hon orolig för såret.

– Hon fick inte vara kvar på sjukhuset, utan skickades tillbaka. Ingen hade ens tittat på såret. Det vet jag eftersom jag lade om benet och förbandet var orört.

Britta Henriksson blev mycket förbryllad och gav sig inte.

Nästa dag skickades Anna till akuten igen. Den här gången blev hon inlagd. Efter en tids vård fick hon vara på ett korttidsboende och därefter komma hem i början av mars.

– Hemsjukvården tog över och jag beskrev för sjuksköterskan om den vård jag hade bedrivit.

Britta Henriksson vet att såret inte var så stort när hon lämnade över sin patient till hemsjukvården.

Hon mätte nämligen såret regelbundet och förde in det i journalen.

– Nej, såret såg inte alls ut så. Benet på bilden är helt uppätet.

Britta Henriksson lade om Annas sår dagligen i februari. Men så var det inte när hemsjukvården tog över enligt anhöriga.

– Det känns som om det finns enorma brister i kommunikationen mellan hemtjänsten och hemsjukvården, säger Sven. Hon fick lida i onödan.

Vid ett tillfälle kunde inte Anna få värktablett på grund av att det inte passade in i personalens schema. Dessutom anser anhöriga att hon inte fick smärtlindring tillräckligt ofta.

Vid ett annat tillfälle fanns inte material att lägga om såret som vätskade hela tiden. Personalen som kom lade på en kompress och hann inte ringa efter mer material.

– Det var när min fru fick se såret som hon reagerade med bestörtning. Då hade det gått alldeles för långt. Det var vanvård. Man såg rakt in i benet, säger Sven.

Anna dog i slutet av mars 2008. Men varför fick hon lida så den sista tiden? Vad var det som gick snett i vårdkedjan? Anhöriga undrar och vill ha svar.

De ska anmäla äldreomsorgen i Borås till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Och skicka med bilden på benet.

Fotnot: De anhöriga vill vara anonyma. Anna är också ett fingerat namn.