Zlatan berättar en unik historia

Våren 2001 träffade jag honom för första gången, i egenskap av sportreporter på samma arena. I Borås debuterade han i U21-landslaget med att göra mål mot Makedonien. Då var han känd, hade just sålts till Ajax för osannolika 80 miljoner kronor. Att det var något speciellt med denne man var tveklöst. Det var något med karisman, lättsamheten, det numera patenterade breda leendet. Han höll hov med oss reportrar och var en befriande motvikt till sina mer slipade, för att inte säga tråkiga, fotbollskolleger.

– Det ska bli ett slott, sa han med ett garv om sin kommande bostad i Amsterdam.

I verkligheten blev det ett radhus. Ett radhus i vilket han åt för dåligt, spelade för mycket tv-spel och ofta längtade hem till Malmö.

Verkligheten är alltid mer komplex än den förefaller vara vid en första anblick. Zlatan Ibrahimovic självbiografi fördjupar och komplicerar bilden av vår största fotbollsstjärna.

Visserligen har Zlatan Ibrahimovic gjort en hyfsat spikrak karriär sedan han slog igenom i Malmö, men fram till nu har vi bara kunnat ana eller gissa oss till en liten del av problemen som kantat hans väg.

Det handlar om mer än bara fotboll och gör därför boken läsvärd för en betydligt bredare krets än bara de fotbollsintresserade.

Bilden som Zlatan målar upp av sin barndom träffar rakt i hjärtat. Kaos, missbruk, bråk. Han hade en mamma som slog, en pappa som var förlamad av oro över kriget på Balkan och alldeles för ofta berusad. Han skriver om hur han hemma kunde söka igenom varenda låda, minsta lilla vrå, i jakten på en makaron eller köttbulle.

Zlatan letade också efter kickarna som livade upp den trista vardagen. Snatterierna, cykelstölderna och andra ännu olämpligare upptåg förefaller vara oräkneliga. Det pågick så sent som under tiden som fullblodsproffs i Holland.

Det är en utlämnande, bitvis rå, beskrivning av en uppväxt i en fattig storstadsförort. En modern arbetarklasskildring som säger mer än aldrig så många fina formuleringar i en riksdagsdebatt. Med den reservationen att det analytiska perspektivet inte är den här bokens starka sida.

Boken säger inte bara något om fattigdom i förorten, utan lika mycket om segregation. 1994 satt så gott som hela Sveriges befolkning klistrad framför tv:n under den VM-turnering som Sverige tog brons i. Zlatan var 13 år och fotbollstokig men visste senare inte vem den där Thomas Ravelli var, som alla kompisar ville ta en autograf av. Zlatan hade följt Brasilien i VM. När Zlatan hade fyllt 20 år såg han för första gången en svensk film – Beck.

Genom boken får vi följa Zlatan genom hela fotbollskarriären, från rollen som särling i pojklaget till storstjärnestatusen i Italien.

Svenska sportbiografier är ofta välkammade och sällan någon vidare läsning, men med Zlatan är det, som så ofta, annorlunda. Inte bara för hans unika historia, utan också för att han bjuder in läsarna till annars slutna rum. Det är inte säkert att alla gillar Zlatan mer efter att ha läst boken, men de lär ha en större förståelse.

Han berättar om familjelivet då och nu, smutsiga förhandlingsspel, relationen med massmedia och konflikter med tränare och lagkamrater.

Ambitionen att avkunna en ärlig och osminkad berättelse känns äkta. Alla anekdoter talar inte till Zlatans fördel – ibland är det han som är boven i dramat. Han har slagits med lagkamrater. Han är långsint och hämndlysten.

Han ger således igen en del i boken. Slår tillbaka verbalt mot de som han upplevt som fiender längs vägen. Förre landslagsspelaren Fredrik Ljungberg kallar han för primadonna, Barcelonatränaren Pep Guardiola för feg.

Författaren David Lagercrantz har valt ett enkelt och talspråkligt tilltal boken igenom. Berättelsen är i jagform. Man hör som läsare Zlatans röst. Det ökar trovärdigheten även om alla ”typ” och ”uppriktigt sagt” blir tjatiga i längden. Precis som det rena matchrefererandet som bitvis förekommer.

Det är lite med boken som med Zlatan som fotbollsspelare – man får ta det onda med det goda. I slutändan överväger det goda. Som Zlatan själv uttrycker det om konformism (även om han inte använder just det ordet):

”Jag menar: vad hände med killarna i MFF:s pojklag som alltid skötte sig? Skrivs det böcker om dem?”