Ytlig produkt om makaber äckelfilm
Det här är ett smakprov på ingredienserna i några av de senaste 20 årens grövsta och mest extrema undergroundfilmer, med kategorier som vomit gore (ungefär kräk och köttslafs), våldsporr och nekrofili. Inspelade med minimal budget och maximalt med psykiskt obehag.
Om detta ämne finns nu boken Äkta skräck, skriven av Magnus Blomdahl och utgiven av Vertigo förlag som själva kallar den en ”unik skildring av den nya vågen av extrem skräckfilm”. Givetvis är boken även rikligt illustrerad med färgglada foton vilket säkert kan glädja en och annan genrefantast. Den som däremot hoppas på en givande filmanalytisk läsupplevelse lär bli gruvligt besviken, vilket kan anas redan i det populistiskt författade förordet.
Boken består av 200 sidor fördelade på tre avsnitt – Old School, Nytt kött och Snuff – där varje del innehåller ett antal kapitel med beskrivningar av olika filmer samt intervjuer med deras regissörer. Hur urvalet är gjort motiveras luddigt av författaren med ”vilken grad av känslor deras verk åsamkat honom”. Inte särskilt vetenskapligt, alltså. Blomdahl påstår även att han inte tagit med filmer vars syfte är ren provokation, vilket kan vara svårt att tro när det radas upp titlar som Slow Torture Puke Chamber (2010), Supermundo Trasho 3: Unleashed! (2004) och Slaughtered Vomit Dolls (2006).
Jag kanske skall förtydliga att de problem jag har med boken inte är relaterade till det chockerande innehållet. Förekomsten av dessa filmer och deras aggressiva våldsyttringar är ett fenomen väl värt att analysera. Problemet är istället att boken är dåligt skriven. Den saknar intellektuell skärpa och struntar i filmvetenskapliga perspektiv och diskussioner. Vidare har Blomdahls språkbruk karaktären av upphetsat bloggförfattande utan synlig kontroll över vilka superlativ, adjektiv och märkliga liknelser som sprutar från tangentbordet (som att våld ”serveras kallare än fryst brasiliansk oxfilé från Konsum”). Texterna är en yrvaken blandning av krönikor, reportage och reflektioner. Ibland flikas det in till synes ogrundade konstateranden, som när han i beskrivningen av Nekromantik (1987) hävdar att den ”dammade av en estetik som redan då började kännas mossig och löjeväckande, förgrenade genren, förgyllde den”. Okej, visst. Hur då?
Jag har full respekt för Blomdahls brinnande engagemang. Intervjupartierna har också en viss relevans genom att regissörerna får möjlighet att förklara motiven bakom sina groteska skapelser, även om frågorna som ställs lämnar en del att önska. Man får sig också en och annan rolig anekdot till livs, som att Charlie Sheen 1991 anmälde den japanska filmen Guinea Pig i tron att den innehöll verkliga mord. Men i övrigt ger boken inte mycket mer än kunskapen om att dessa filmer faktiskt existerar. Har du ett genuint intresse i ämnet kan jag istället rekommendera filmprofessor Olle Sjögrens studie Inte riktigt lagom? från 1993.
Äkta skräck känns alltså som en oblygt spekulativ produkt utgiven enbart för att tjäna pengar på publikens nyfikenhet för det makabra sensationsvärdet. En strategi boken för övrigt delar med, inte nödvändigtvis de mest extrema skräckfilmerna, men däremot de allra sämsta.
Mats T Olsson
