Vindlande släktsaga
Men grunden för deras framgång finns i en stark litterär tradition som Alan Hollinghurst skriver in sig i med Främlingens barn, en sexhundrasidig romankloss som det skulle förvåna mig om inget produktionsbolag tar sig an och gör tv av. Liksom Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar har Främlingens barn en homosexuell tematik, men till skillnad från Gardells bok och tv-serie är handlingen utsträckt i tiden och täcker hela 1900-talet för att sluta år 2008.
Alan Hollinghursts ärende med boken är att visa vilken betydelse som kulturbärare de homosexuella haft samtidigt som de fram till slutet av 1900-talet varit tvungna att hemlighålla sin läggning. En ung poet vid namn Cecil Valance stupar i första världskriget, men har skrivit en dikt i ett album som ägs av den 16-åriga Daphne Sawles. Hon är givetvis förälskad i den stilige poeten, som har en kärlekshistoria med en av hennes bröder, vilket hon inte känner till. När Cecil är död gifter hon sig med hans bror och får två barn.
Sedan följer vi Daphne under en lång levnad, hon hinner gifta om sig två gånger, får ett barn till och skriver en bok om den oförglömlige Cecil, vilket hon inte är ensam om, redan på 1920-talet kommer det ut en annan biografi om honom och femtio år senare följer vi en ung författare som arbetar med en biografi och intervjuar den åldriga Daphne.
Då är vi framme vid den tid som Jonas Gardell skildrar, men här spelar hiv/aids-problematiken ingen roll alls, vilket verkar lite underligt med tanke på hur centralt homosexmotivet är.
Vad Hollinghurst däremot visar är hur bilden av en människa kan förändras genom åren och hur samtidens tankar och värderingar påverkar omdömet också när en längesedan död person ska beskrivas.
Den unge författarens bok om Cecil bygger bland annat på brev och andra handlingar som han snokat upp, och han skriver om Daphne att åtminstone två av hennes barn förmodligen har andra fäder än de män hon varit gift med, något som starkt förbittrar Daphnes sista år.
När vi möter honom för sista gången är han på begravning. Hans första älskare har gått bort, det är tjugohundratal och till ceremonin kommer gifta samkönade par och den dödes partner kan hålla tal och behöver inte dölja sin kärlek. I en del avseenden blir världen faktiskt bättre.
Främlingens barn är en rikt befolkad roman, ibland är det inte helt lätt att hänga med i vem som varit älskare till vem och vilka som är barn till vilka. Jag gissar att den som vill göra film eller serie av boken blir tvungen att sortera bort ett antal bifigurer. Sedan är jag lite sur på Hollinghursts sätt att skriva, det är inte bara onödigt mångordigt, här finns också ett bildspråk som långt ifrån alltid är träffsäkert.
Hur som helst: för den som gillar vindlande brittiska släktsagor är detta precis rätt, att genustänket är uppdaterat är ju bara en fördel.
Christian Swalander
