Verklig tes – eller önsketänkande?

Bevisen hon lägger fram bygger på statistik och intervjuer och en del häpnadsväckande kommer fram, en del kanske lite mindre häpnadsväckande. Det finns kvinnor som också gillar engångssamlag, det finns kvinnor som utbildar sig och vill ha höga maktpositioner i näringslivet, det finns kvinnor som inte går med på att definieras av män och eller bli hemmafruar.

Rosin är verksam som journalist i USA och en övertygande retoriker. I våra tider av antifeminism och öppet kvinnohat kan det verkligen kännas både befriande och uppmuntrande att läsa texter som leder i bevis, ungefär, att ”ha ni ert gamla patriarkat, vi vinner i alla fall”. Men med det påståendet följer en massa andra idéer som jag inte är säker på vare sig stämmer eller har någon återverkan för kvinnors situation världen över.

Huvudtesen är alltså att kvinnor tar över ekonomin i en värld som bygger allt mer på stereotypt kvinnliga egenskaper: empati, sociala förmågor, flexibilitet. Men frågan är: stämmer detta? Antagandet om att kvinnor är i grunden väsensskilda från män och att det som krävs för ett jämställt samhälle är att de traditionellt ”kvinnliga” egenskaperna och sysslorna uppgraderas på en samhällelig värdeskala är? möjligen mer gångbart i USA än i feminismens Saudi-Arabien (observera ironin) men i verkligheten knappt där heller. Väl?

Den seglivade föreställningen om att allt kommer att lösa sig så fort vi har fler kvinnliga börs-VD:ar är också lite vansklig, tycker jag. Det gäller otroligt få kvinnor, sett till världen, och visst är det imponerande med kvinnor som slår sig fram till makten och det finansiella stormögat – men spelar de egentligen någon roll för några andra än några få, redan mycket privilegierade flickor som kan ha dem som kvinnliga förebilder?

Jag menar: den där utvecklingen går oerhört långsamt, och den går ibland bakåt, gärna när ekonomin befinner sig i kris. Och den sker på traditionellt manliga villkor, hela tiden. Är det inte rimligare att anta att vad vi behöver och kanske snart kommer att se är en omstöpning av hela ekonomin och samhällssystemet? Alltså, jag skojar inte.

För det enda jag kan tänka på när jag läser om de mäktiga, coola karriärkvinnorna i Silicon Valley, som tar viktiga möten i mysbrallor och får gå från jobbet tidigt på fredagarna för att hinna till barnets fiollektion, mot att hon sedan jobbar när barnet somnat, är: när fan sover de? Är det en triumf att fira att det som kvinna går att ha både fett jobb, välgymmad kropp och barn när nattsömnen kan uppgå till max fyra timmar per natt? En kvinna på Google tvingar sin chef att betala businessflyg för hennes unge och en nanny, vart hon än ska åka i världen. Det är bra för henne, så klart, och säkert för hennes kolleger på Google som, om de är tillräckligt bra på sina jobb då, kanske kan få åtnjuta samma VIP-behandling vad det lider. Men har detta något med kvinnors liv och villkor att göra? Handlar inte detta om en global, rätt liten, superöverklass?

Jag vet inte om det är fruktbart för någon att peka finger och säga ”bye bye, vi springer om er nu, ha d gott”. Patriarkatet dör inte ut som någon sorts papputar bara för att tiden går och kapitalismen så smått börjat hugga sig själv i svansen. Den ägiga attityden är förstås underbar. Men det behövs ju så mycket mer än ”attitydförändringar”, det krävs politiska åtgärder som har med faktiska, krassa, ekonomiska förhållanden att göra. De är kanske inte lika roliga och enkla att formulera klatschigt, men de är konkreta.

Rebecka Åhlund