Varför längtar vi bort?

Vi har längtat till miljöer med bättre försörjningsmöjligheter, till äventyr och upptäckter, till platser av utopisk art där människor förutsatts vara goda och oförstörda. Men att resa på det sätt allt fler gör idag, har till för bara några generationer sedan varit ett privilegium förunnat ett fåtal.

Vad är det då som driver den nutida resenären att kliva på ett flygplan och susa iväg bort över grantoppar och skummande hav? Det är just det här Mathlein söker på svaret på i sin antologi. Någon enkel förklaring finns förstås inte.

Charterresenären som unnar sig en veckas sol på någon av Medelhavets stränder söker kanske ?avkoppling eller en stunds verklighets flykt. Medan backpackern som snör på sig vandringskängorna och ger sig ut på långresa utan förutbestämd agenda förmodligen drivs av mer mångbottnade motiv. Det kan handla om allt från statusjakt till sökande efter det orörda. Att åtmonstone det sistnämnda blivit allt svårare att finna syns i Alex Garlands The Beach.

Mathlein ser överhuvudtaget mycket av det man längtar till, och hoppas uppnå med en resa, vara i upplösning.

Med hjälp av internet och Google Earth kan vi färdas till platser världen över med några musklick och vandra virtuellt bland sevärdheterna. Överraskningseffekten försvinner, liksom känslan av avlägsenhet.

Mobiltelefonen och iphonen gör det möjligt att hålla kontakt med vännerna hemma oavsett var vi befinner oss. Hur långt vi än reser är vi aldrig långt från vardagslivet.

Andra typer av längtan framstår i Mathleins beskrivning som ett naivt självbedrägeri. Den som läst Corinne Hoffmans Den vita massajen anar snart problemet. Hoffmans längtan till det ursprungliga och främmande ersätts så småningom med en krass avromantisering.

Det är enklare att längta bort i teorin än att betala priset för att verkligen ta plats i fattigdom och i en kultur som bara på avstånd framstår som okomplicerad.

Drivkrafterna bakom en resa är många och Mathleins antologi som huvudsakligen består av omskrivna artiklar skulle mått bra av en tydligare röd tråd. Ämnet borde ha avgränsats, inte tillåtits förvinna ut i ett mer allmänt filosoferande eller kapitel som ligger en bra bit från ämnet, som exempelvis beskrivningar av kaffe och dry martini.

Betydligt bättre är de kapitel som har tydligare berörings-punkter med resans uppgift och syfte. Jag uppskattar Mathleins beskrivning av den lockelse som den tryggt överblickbara ön utövar på många människor. Han visar också hur avgränsade och isolerade platser inneburit konkreta möjligheter till iakttagelser och upptäckter. Det var exempelvis observationer på Galapagosöarna som ledde Darwin till evolutionsläran.

Kanske är just det här en viktig drivkraft bakom resandet: Förhoppningen om att i det avlägsna kunna göra en upptäckt eller insikt, något som kan vara till nytta för oss när vi kommer hem till vårt moderna stadsliv. Det som vi nog, när allt kommer omkring, har svårare att ge upp än vad vi vill erkänna.

Fredrik Borneskans