Vackert och sorgligt

Den vita jorden (2007) bestod av en bunt onumrerade blad i en låda och Fjärrskrift (2011) är text på en telexremsa. Sedan några år tillbaka ger akademiledamoten ut sina (låt oss säga) litterära artefakter i en begränsad upplaga om några hundra exklusiva exemplar. Men samtidigt gör hon också det motsatta: lägger upp texter gratis och lättåtkomligt på nätet, närmare bestämt hos nätförlaget Autor Eter. Så har skett med föreliggande verk: Nya dikter.

Nya dikter består av 36 sidor, var och en med en bild och en sexradig dikt. Om det inte vore för titeln skulle jag dock läsa dem som strofer i en enda dikt. Bilderna är svartvita arkivfotografier av elefanter i fångenskap och stroferna är skrivna på fyrtaktig trokeisk vers. Det är ett urgammalt versmått och det vilar en sann tidlöshet över dessa så modernt publicerade dikter, liksom för övrigt över allt Lotass skriver. Regelbundenheten i rytm och de syntaktiska upprepningarna gör att man kan vaggas in i Nya dikter som i en lång ramsa.

Ordvalen är hämtade ur en betydligt större del av språkskatten än vad som ryms i Svenska Akademiens ordlista, och kommer antingen från naturen eller från en kulturmiljö tillräckligt avlägsen för att kännas odaterad. Och publiceringsformen fungerar förvånansvärt bra. Sex korta rader och en bild per sida tycks perfekt på en skärm, och mycket mer lättillgängligt än tidigare digitala Lotassverk. Det enda som stör är att jag ibland måste rulla ner för att se hela bilden, varpå texten inte syns.

Nya dikter är ett enormt vackert och mycket sorgligt verk. Bilderna visar förnedrade elefanter som visas upp, skjutsas runt och trängs in med all sin tyngd i små maneger och bojor. Dikterna består var och en av två meningar som inleds med ”Kunde jag” och en liknelse, som denna:

Kunde jag som klangen tona bort och alltmer dämpat klinga, sprödare, alltmer försvagat, och i ljudlösheten tystna. Kunde jag som ekots gensvar alltmer fjärran synas ropa.

Det är en obestämd konstruktion, detta ”kunde jag”. Med dessa välklingande ord, i denna ljuva rytm med allehanda angenäma rim och allitterationer, mässas en längtan eller fråga om utplåning fram, en förlossande sådan. Flera gånger tycks utplåningen som i dikten ovan handla om själva språket, om att få lämna det till förmån för tystnad och ordlöshet. Men oftare är det naturfenomen i liknelserna: stenar, pärlor, glöd, bark.

Det är alltså ett verk fyllt av tankeeggande kontraster mellan svärta och ljus. Ger det upphöjda språket upprättelse åt det förödmjukade djuret? Är det en dödslängtan i fysisk mening som skildras, eller handlar det om en andlig död?

Utblottelsen blir i dikterna en föreningsakt, ställd mot en jordisk ensamhet som framträder i själva mötet mellan bilderna och texterna, och den kristna tanketraditionens mystiska död tycks inte långt borta när man läser dessa ljusa ord om längtan ur fångenskap till befrielse. Tänk Vetekornets lag: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn.” Men dikterna är inte låsta till en sådan läsning, och den mest lyhörda läsningen är kanske den som bejakar deras öppenhet och obestämdhet. Bilderna kan avnjutas som de är. Längtans fördolda föremål kan, och behöver, här inte namnges.

Alva Dahl