Vacker roman som smyger förbi

Men den här romanen smyger förbi, den är vackert skriven men känns tyst, som om den berättas med viskande röst.

Systrarna Silja och Sontag pratar med varandra från varsin rymdraket. De befinner sig uppe bland stjärnorna för att ”verifiera” varandra. Det är till och med små stjärnor som visar kapitelsluten, och en aning större stjärnor som markerar bokens olika delar

Om systrarna verkligen är i rymden eller inte, om raketerna och verifieringarna är bildliga eller bokstavliga sådana spelar mindre roll, distansen mellan systrarnas ramberättelse och modern Eleonores historia (den person titelns kärleksförklaring förmodligen handlar om) är ändå det avgörande. Avståndet mellan systrarna i raketen och jorden är tusentals kilometer, men mellan döttrarna och modern finns också ett gap.

Eleonore är matematiker, som försöker balansera sina älskade siffror, sitt intellekt och sin karriär med vardagen, kärleken till sina barn och passionen för olika män. Passionen leder henne (och också döttrarna) bort från barnens far, till en känd kollega inom matematiken, men där stannar de inte heller. I en gammal tågstation, där tågen kommit och gått länge, landar familjen till slut, om än bara fysiskt och inte själsligt, i någon sorts vardag.

Ida Linde debuterade som poet med Maskinflickans testamente, och poesin märks också i En kärleksförklaring. Det handlar dock mer om hur hon bygger upp lyriska symboler – som rymdraketerna – och luckorna i texten, dem som läsaren själv måste fylla i, än om språket. Historien känns rak, berättad i enkla termer mellan symbolerna. Jag önskar bara att den berättades med en lite starkare, högre röst.