Tingens utmärkte diktare
Nu utkommer en rejäl urvalsvolym om 450 sidor som avslutas med den nyskrivna samlingen I solens rike. I det grundliga efterordet beskriver Mikael van Reis Ulf Erikssons diktning som
”fundamentalt fenomenologisk”: ”den närmar sig den givna världen sådan den framträder för det egna medvetandet.” Huvudorden, som konstituerar denna värld, är ljus och vind. Samspelet tecknas karakteristiskt i dikten Vistelser II från 1986:
Det kommer dagar när vind och ljus
inte kan skiljas åt, när man inte
vet om det är vinden eller ljuset som
formar och ställer fram landskapet.
Det kommer ett blåsande ljus,
en lysande vind: livet.
Ulf Eriksson är en tingens diktare. Redan i debutsamlingens prolog återfinns en rad frågor som söker svar författarskapet igenom. Vem tillhör tingen? Vari består de?
Vilken innebörd kan de ges? Strängt taget utforskas tingen, de omgivande, för att, om möjligt, bestämma diktjagets egen position. Åtta år efter debuten formas så ett självporträtt:
Ibland när jag betraktar tingen och människorna
känns det som om jag inte såg på dem
utan tänkte på dem.
Sådan är min största lycka;
då är jag mig själv i ett ofullbordat liv,
då är jag allt och alla som inte är jag själv.
Sinnena bor då i vinden, och
ingen förestår mig eller förstår mig.
Raderna är laddade med flera centrala delar i Erikssons diktning och förståelsen av den. Konstaterandet att diktjaget ibland inte ser på omgivningen utan i stället tänker på den pekar på diktens stundtals svårtillgängliga sida. Erikssons poesi kan bitvis te sig väl cerebral, som en utstakad färd i diktarens hjärna. Då blir dikten ett slutet rum, en introspektion där läsaren har svårt att finna sig till rätta.
Men raderna vittnar samtidigt om ambitionen att se, att betrakta. Och betraktelse ska då utläsas betraktelse: en utsaga som inkluderar både platsen och perceptionen, både landskapet och minnet. Som i Tid, blod, landskap från 1998, där ”den vida slättens ögonblick av sekler” omfamnar den som rör sig, det
är din väg
genom ett landskap
som är den synliga delen av ett minne
av att, stammande, bli en som talar.
Denne vill lära känna ett ögonblick
med form av annan varelse utan att
själv tona bort
och lämna blicken utan tankar på slätten.
Denna integrerande hållning är mer framträdande i Erikssons senare diktning, som, en smula paradoxalt måhända, blir personligare ju mer omgivningen tillåts medverka, men då inte som retoriska figurer utan som levande landskap och människor. Den kanske enskilt starkaste diktsamlingen i Erikssons författarskap är Rymdens vila (2002), skriven till minne av författarens bortgångne far.
Annars är det helheten som övertygar. Sammanställd så här framstår Ulf Erikssons poesi som ett enda stort verk, som går från lovande inledning till fulländad final. Nyskrivna avslutningen I solens rike är framför allt en ursinnig uppgörelse med framstegets våldsamma baksida, men visar också en poet som i dag förmår fånga såväl motiv som medvetande fullt ut:
Jag for förbi med tåg
och kände för ett ögonblick igen mig
fast jag aldrig varit där förut.
Den första snön
var också den allra endaste
isdamm i denna trakt.
Och trakten var inte bara ett landskap,
utan en plogfårad korsning mellan rymd
och själs sken genom skinn.
Kanske kunde jag ändå, inuti denna skymt,
finna en plats för ett lugnare liv,
slå mig ned i närheten och
se den bördiga, tysta marken
lysa svart, veckad av år,
genom den enda snön.
Peter Viktorsson
