Svindlande läsning om uppbrottets villkor
Sådana handlar den tyska författarinnan Felicitas Hoppes bok om, som heter just Förbrytare och förlorare. Som en i den förhoppningsfulla yngre tyska författargenerationen intar hon en av de mer framträdande platserna, något som flertalet litterära utmärkelser ger belägg för. Hon är tidigare översatt till svenska med två romaner.
I fem avsnitt berättar olika jag om lika många män, varav fyra bevisligen existerat men knappast ingår bland de mer kända historiska personligheterna. En är Franz Joseph Ernestus Antonius Emerentius Maria Kapf (!), en gång den unge Schillers rumskamrat och dödad på härnadståg i Afrika. Inte den bekante Carl Hagenbecck utan hans ganska okände lillebror John får också sin berättelse, som innehåller hans ständiga misslyckanden i tropiska farvatten. Enda fiktiva karaktären är äventyraren Leonhard Hagebucher, huvudperson i 1800-talsromanen Abu Telfan och av Hoppe utnyttjad som representant för dessa som gav sig iväg från hembygdens krympta perspektiv och med resväskan som uttrycksfull symbol.
Ty samtliga fem bryter upp för att nå det annorlunda, tyngda av ”väskor med arbete och flykt”, rymlingar med sikte på horisonten. Det är inte fråga om biografi i vedertagen mening utan om en ambition att gestalta ett förhållningssätt. Allt kan man ju för övrigt inte veta om en människa, men där Hoppe saknar vetskap fyller hon i med dikt, tillåter sig identitetsförskjutningar och dubbelexponeringar av tid och rum. Och allvaret i hennes bok djupnar efter ?hand då kolonialismens omänskligheter går i dagen.
Hoppe är otvivelaktigt en av de mer egenartade författarna i modern tysk litteratur, inte minst genom hennes bruk av den litterära formen. Att ta del av Förbrytare och förlorare innebär en svindlande läsning.
Bo W Jonsson
