Svensk samtidsskildrare
Som folk grät! En tåreflod sköljde fram ur svenska soffor.
Vi grät över hjälplösheten när aids drabbade så många unga, över 1980-talets homofobi och mest över kärleken som ansågs vara fel, begravningarna som var så förljugna och inte visade att den döde varit homosexuell.
När TV-serien sändes hade del 1 i romansviten nyss kommit ut. Nu när bok två kommer gissar jag att nästan vi alla som läser den också har sett TV-serien.
Det är en märklig känsla. Visst kan man läsa en bok efter att man sett den på film eller TV, men det är sällan scener och dialoger är så trogna originalet som här.
Det känns lite som att se om serien eftersom man ser TV-ansiktena framför sig. Samtidigt är förstås boken utförligare och vissa utvikningar finns inte alls med i dramaserien.
Som historien om Reine, den i gänget som dör först och inte är med så mycket i TV. Nu får vi följa med till hans barndom på bohuslänska Resö, som han lämnar för att ta tåget till Stockholm.
Nästan alla i killgänget har kommit med något tåg till Stockholm för ett friare liv. Det är Paul, Seppo, Lars-Erik, Bengt, Rasmus och så Benjamin. Benjamin bor i Stockholm men har ändå gjort den allra längsta resan eftersom han vuxit upp som Jehovas vittne och blir tvungen att lämna församlingen och sin familj.
I del ett hade kärleken huvudrollen, i del två är det sjukdomen.
När aidsepidemin drabbar får västvärlden panik. Aids kallas bögpesten. I medierna framförs förslag som att isolera alla aidssjuka på en ö och låta dem ta hand om varandra. Frikyrkopastorer hävdar att aids är Guds straff för de homosexuella.
Hur ska man behålla sin värdighet som ung gaykille mitt i allt det här? Hur ska man våga älska någon? Och hur är det att se döden i ögonen när man bara är 25 år?
Jonas Gardell beskriver allt det här med en trovärdighet som är total. Han väjer heller inte för det som inte är gulligt, som när Bengt låter sig runkas av en äcklig gubbe eller när Rasmus raggar så urskillningslöst att det gränsar till självskadebeteende.
Det är sin egen och sina vänner historia Gardell berättar och med Torka aldrig tårar utan handskar tar han plats som en viktig svensk samtidsskildrare. Den här historien är aldrig berättad förut, inte så här brett och grundligt. Vad jag vet är det ingen som har gjort det i övriga Europa heller.
Ibland är det svårt med litteratur som har ett uttalat politiskt syfte. Författaren kan bli för predikande för sitt eget bästa och romanfigurerna språkrör istället för människor av kött och blod. Men Jonas Gardell klarar balansgången fint. Alla personer känns som om de finns på riktigt, som om de vore läsarens vänner.
Lite synd är det kanske att Jehovas vittnen och hopplösa lantisar står för den värsta homofobin, det blir lättare för oss andra att svära oss fria då. Som jag minns 1980-talet – när jag själv var tonåring – var det ganska homofobiskt överlag.
Är världen bättre nu än 1986? Ja, på vissa sätt. I dag kan man se två tjejer eller två killar hålla handen på en vanlig gata var som helst i Sverige. Tragiskt att inte alla fick leva och vara med om det.
Lena Kvist
