Stridsyxekulturen finns bara några spadtag ner

Författaren Jonathan Lindström gör tolkningen att det var en person, dessutom en kvinna, som styrde och ställde vid en av de sista begravningarna i Dödshuset vid Turingeviken strax utanför Södertälje för cirka 4 500 år sedan.

Jag har just läst färdigt den populärvetenskapliga romanen som bygger på fynden från en verklig utgrävning av ett av stridsyxekulturens dödshus i östra Mellansverige. Jag har läst om det mikrokosmos som en kvinna skapade i Dödshuset för att hennes avlidna släktingar skulle få bästa möjliga övergång. Om lämningarna, skelettdelar, keramik och yxor, som hon sannolikt utan att ha kunskap om, hanterade på sådant sätt att de flera tusen år senare kunde grävas fram utan att ytterligare ha påverkats. Dödshuset är i det närmaste komplett när det påträffas och ger utrymme för en unik tolkning.

De dödas tempel ger en intressant läsning och nästan genast jag lagt boken åt sidan kommer saknaden – jag skulle vilja veta lite mer om kvinnan. Fått möta henne några gånger på vägen från den inledande presentationen vid hennes dödsbädd till slutet där hon i sista kapitlet tar gestalt.

Själv upphör jag aldrig att förvånas över att det bara ett par decimeter under markens yta kan finnas nära nog kompletta lämningar i områden som hela tiden har varit bebodda eller flitigt besökta av människor. Fyndet av Dödshuset gjordes strax bakom torpet som Siv Johansson hade hyrt. En ny väg skulle gå fram, stugan rivas och inför vägbygget gjordes en utgrävning.

Författaren låter oss vara med från första spadtaget via förundersökningen, beslut om var schakten ska grävas och entusiasmen inför varje enskilt fynd, till tolkningen. De första kapitlens struktur består av en lättsam diskussion med en forskare inom ett visst specialområde, följt av ett - ibland väl detaljrikt - avsnitt där fynden jämförs med fynd från andra kulturer. Med det i bagaget leds vi vidare till en tolkning av fyndet från dödshuset, stenyxor, krukskärvor osv. Istället för att tynga boken med fotnoter, samlas de många kommentarerna, källhänvisningarna och referenserna i slutet.

Inger Dahlin-Ros