Starkt samtal med Allah

Sånt jag berättar för Allah är berättelsen om den vackra, utfattiga herdeflickan Jbara som redan som tonåring lär sig att skaffa det hon vill ha genom att sälja sex. Det börjar med att hon säljer sig till en herde i grannbyn för sin favorityoghurt, men efter att hon förskjutits av sin familj och fått fly till en större stad i de nordafrikanska bergen med en upphittad Dior-väska med exklusiva kläder som enda ägodel, upptäcker hon att hennes kropp kan skaffa henne mer än så. I en stundtals bitter och hatisk, stundtals stolt monolog förklarar Jbara sina val och handlingar för Allah.

Hennes kärlek till Honom är okuvlig, men hon tillåter sig att ifrågasätta sin omgivnings definition av vad som enligt islam är skamligt, haram. Hur skulle Allah kunna döma henne för att hon skaffar sig tak över huvudet på det enda sätt hon kan, när hon inte skadar någon annan än sig själv?

Att provocera genom att skriva om sex är ganska enkelt. Ännu enklare är det om man tar i ordentligt och skriver om rått, smutsigt, känslokallt sex som involverar utsatta personer som i den här romanen. Azzedine gör med Jbaras röst klart för läsaren redan några sidor in i texten att hon vill chockera och ”inte tänker skönmåla någonting”.

Men det är inte de motbjudande sexscenerna som gör Sånt jag berättar för Allah till en roman värd att läsa, de fungerar mest som en sorts makabert publikfrieri. Istället är det de kloka insikter Jbara kommer till – om synd, om sin kulturs syn på kvinnor, om fåfänga och girighet – som fångar mig och som får mig att hoppas att vi snart får se de övriga två delarna i trilogin här hemma i Sverige.

Caroline Croona