Språket snärjer läsaren in i en tidlös familjehistoria
Huvudpersonen Hanna bor i Stockholm och vantrivs med sig själv. Hon har ett förhållande med en gift kollega på den reklambyrå där hon jobbar, trots sin konstutbildning.
Hon får nog och flyr till sin hemby i Jämtland. Där finns en tom släktgård att bo i, där finns en pappa. Där finns också farmor Sigrid, som Hanna knappt har träffat. Där finns grannen Kalle och minnet av farbror Åke som hängde sig. Där finns en familjs historia, med längtan och misslyckanden, känslokyla, jordbruk och kärlek som inte räcker till.
Och här finns ett språk, Elin Olofssons språk som lockar in mig i berättelsen, snärjer in mig i Hannas, Åkes och Sigrids världar och håller mig kvar där.
Berättelsen är tidlös, samtidigt som den är förankrad i ett nu i staden och ett då på landsbygden. Den för tankarna till Tomas Bannerheds Korparna, till Anna Jörgensdotters Bergets döttrar och även till Monika Fagerholms böcker. För här ruvar hemligheter, nästan arvssynd. Gammalt groll vårdas ömt. Konflikter och antipatier förs vidare till nästa generation, utan förklaring, bara som en självklarhet.
Här finns något sparsmakat över miljön och karaktärerna, men språket är rikt, uppfinningsrikt och med dialekt. Orden bär och lyfter, blir en rytm, en sång, ger kött och blod till människorna, gör känslorna påtagliga. Allra mest när det handlar om Sigrid och Åke. En mor och en son som förtvinar tillsammas på en gård som ingen till slut orkar sköta.
Sorgen, besvikelsen, bitterheten. Men också Sigrids ljusa minnen, från när barnen var små, när allt fortfarande låg framför och var möjligt. Hur man kan mena väl men göra ont. Bli utsatt för svek och bli kall. Vilja förlåta men ändå inte.
Jag tycker så mycket om den här boken. Jag tycker om Elin Olofssons språk, hennes omsorg om sina karaktärer. Känslan för orden, för tidens gång och minnenas kraft.
Camilla Carnmo
