Spänning på topp i äkta spökhistoria
Henne genrer och ämnesval spänner över det mesta; humor, kärlek och spökhistorier. I den senaste Rum 213 finns samtliga ingredienser med även om det genremässigt måste definieras som en nutida spökhistoria.
Texten öppnar med ett framtidsanslag, både spännande och intresseväckande och en anings trygghet, för då vet läsaren att huvudpersonerna i alla fall överlever det läskiga:
”Vi träffas fortfarande ibland, Bea, Meja och jag. Men vi pratar aldrig om det. Det är en tyst överenskommelse. Som om det kanske aldrig hände om vi inte pratar om det. Men innerst inne vet vi förstås.”
Om det de innerst inne vet är det som också läsaren snart ska veta. Att mycket konstiga saker händer och att man inte kan lita på sina upplevelser, eller kan man det? För under en tid på sommarkollot är det lite för många saker som händer som både stämmer och inte stämmer. Saker verkar ske på två tidsplan, något i dåtiden spelar spratt i nutiden. Intuitivt vet flickorna och läsaren att det sker vrålskumma saker i huset på kollot. Den ena misstanken läggs till den andra.
De blir ömsom rädda, för att inte säga skräckslagna. Sedan försöker de med förnuftets hjälp vifta bort de mystiska händelserna och sambanden och försvinnanden som slumpens verk. Men som så ofta är magkänslan aldrig på helt fel spår och även om en del får sina naturliga förklaringar mynnar det ut i en riktig spökhistoria där de osäkra stråken lämnas kvar. I detta knyter författaren skickligt ihop sin historia. Den öppnar med en osäkring och håller däremellan spänningen på topp, kryddat med lite romantik och en humoristisk dialog mellan barnen och slutar med skräckromantisk kittling.
Eva Wahlström
