Spänning med djup och syfte

Det socialrealistiska spår som sedan 1970-talet präglat den svenska kriminalromanen (och i denna beteckning innefattas givetvis undergenrer som ”thriller” och ”deckare”) saknar egentligen motstycke i resten av världen. Med folkhemmet och dess nedmontering som grundbaser har den svenska modellen för spänningslitteratur erövrat stora delar av USA och västra Europa, som funnes det något speciellt kittlande med frigjordhetens krackelerande paradis.

I själva verket är detta ingen direkt nyhet.

Före Henning Mankell hade filmregissörer, konstnärer och ”vanliga” skönlitterära författare redan slitit loss skygglapparna och blottat såväl äktenskapsupplösning och bråd död. Därmed inte sagt att vissa svenska kriminalförfattare, om än inte så många som man kan förledas att tro, faktiskt har varit nyskapande och hållit hög internationell nivå.

Å andra sidan är det lätt att tröttna på resten, den stora gråzon som förvandlar ”ondska” till kliché i syfte att underhålla. Desto mer glädjande när då till exempel Anders Roslund-Börge Hellström dyker upp, hantverksskickliga författare med ett syfte, ett budskap. Och som nu Ulf Lindström.

Fonden för Lindströms romandebut En god man (första boken, den fina novellsamlingen Soldimma, utkom dock redan 1985) är egentligen typisk. En uppåtsträvande advokat plågas svårt av att stå i skuggan av sin far, tillika byråns grundare och överhuvud, av konkurrensen med kollegerna, av att relationen till hustru och barn blir offer för karriärklättrandet. Det dricks lite för mycket, misshushålls med energi och samvetsömkas. Imponerande nog lyckas dock Lindström använda denna slitna mall till något betydelsefullt.

I ett förhörsrum på häktet i Borås – som här och var utsätts för frän men lustfylld småstadskritik – finner sig advokat Falck öga mot öga med en rikskänd mördare som redan har erkänt sitt bestialiska brott och vill bli dömd. Men det som är ett till synes enkelt fall, där han enbart har att försöka få sin klient diagnostiserad som sinnesförvirrad, utvecklas efterhand till en mardröm eftersom viljan att förstå tar överhanden.

Lindström använder sig av en lika klassisk som riskabel berättarmetod, där han låter advokatens och mördarens röster löpa parallellt, varpå bådas liv, syn på sexualitet och moral flätas samman. Fallgroparna undviks dock skickligt och de ibland stackatoliknande monologerna bidrar till att skapa lika stor osäkerhet och stort obehag hos läsaren som hos huvudpersonerna; till och med det tvivelaktiga greppet att låta brottslingen vara adopterad från Sydkorea fyller till slut sitt syfte.

Något verkligt svar på vad ”en god man” är gives inte, men Ulf Lindströms syfte har sannolikt varit att i stället nysta i den moderna manlighetens dilemman, och godhetens; delikata teman som här innefattar barnpornografi, pedofili, tvivel på inlärda kunskaper, rättsskipande utanför lagens råmärken, familjeliv och föräldraskap. Resultatet är spännande, välskrivet och mycket oroväckande.

Per Planhammar

En god man har gått som sommarföljetong i BT. Romanen gästrecenseras därför av Per Planhammar, författare och litteraturkritiker i Göteborgs-Posten