Skepticismen mot rosa

Med tiden har det blivit ett axiom, många gånger har jag suckat bekymrat över min brorsdotters prinsessklänningar och överväldigande passion för allt som är rosa och spetsprytt. Det var en position jag inte var helt redo att överge. Därför blev jag lite provocerad när jag först hörde om Fanny Ambjörnssons bok Rosa.

Vi lever i en tid då rädslan för att vara politisk korrekt har gått överstyr. Alla typer av politiskt och socialt engagemang avfärdas som en klassfråga, oavsett om det handlar om vegetarianism, miljötänk eller feminism. Nu skulle man inte ens få sky en förminskande och stereotyp flickighet som förvandlar småtjejer till pyntade objekt. Men när jag börjar läsa boken är det istället en annan ilska som bubblar upp.

Fanny Ambjörnsson menar att vi är mer upptagna av barns kön än någonsin. Mycket har att göra med tidsandan. Jämställdheten mellan män och kvinnor är central, samtidigt spelar kön och könsskillnad stor roll. Och vad består denna könsskillnad av? Jo, olika kroppar. Kroppen är den enda legitima arenan där könsskillnad får uttryckas.

Barnkläder är mer könspolariserade än någonsin. En nyckelsymbol är färgen rosa. Fanny Ambjörnsson menar att rosa innehåller fler associationer än någon annan färg, antingen älskar man den eller så hatar man den. Hon bestämde sig för att undersöka vad man egentligen menar när man säger sig älska eller hata rosa och har intervjuat föräldrar, barn, män och queeraktivister som på olika sätt förhåller sig till färgen.

Ambjörnsson menar att rosa inte bara handlar om gränsdragningar vad gäller genus utan även ålder, etnicitet och klass. Att undvika rosa verkar nämligen ofta handla om tycke och smak. Rosa är en färg som av många uppfattas som vulgär och smaklös. På så sätt ingår avståndstagandet till rosa i ett identitetsprojekt. ”Vill man framstå som en kompetent, påläst, medveten förälder med rätt stil, smak och klass gör man alltså bäst i att välja bort rosa.”

Många av de intervjuade föräldrarna menar att rosa signalerar en gammaldags och förtryckande bild av flickor som söta och väna. De vill undvika en överdriven flickighet och väljer därför bort rosa. Samtidigt väljer de kläder som signalerar att barnet är en flicka, bara i andra färger. Trots att många säger sig strunta i barnens kön vill de upprätthålla könsskillnad.

För att markera barnets kön måste flickföräldrar fundera över vad som är godtagbara markörer och vad som är för mycket, ”för rosa”. Pojkföräldrar behöver sällan fundera, de behöver bara undvika rosa. Trots att de flesta av föräldrarna förklarade sin skepsis mot rosa i feministiska termer så är det alltså flickorna som ska åtgärdas och kläs om. Att klä pojkar i rosa är att dra det för långt.

Ambjörnsson drar paralleller till svensk jämställdhetspolitik som ganska ensidigt kommit att handlar om kvinnor, det är kvinnor som ska slå sig in på männens arenor. På samma sätt är det flickorna som småbarnsföräldrarna syftar på när de kommer in på genus och jämställdhet. Det är flickorna som är förändringsprojekten.

Det finns en tydlig hierarki där det flickiga ses som lägre än det pojkiga. I ljuset av detta förstår vi varför det är viktigt för pojkar att ta avstånd från rosa, de vill inte dras neråt i hierarkin. Det kan gå så långt att de inte ens vill ta i en rosa sak. Många vuxna kan uppröras över denna överdriva könsdifferentiering. Men själva skulle de aldrig ifrågasätta manlighet och kvinnlighet i grunden.

Rosa är en dynamisk färg. Ambjörnsson visar att den samtidigt som den sägs konservera stereotypa genus ses som vågad när den bärs av män. Den är också en feministisk symbol. I queeraktivistiska sammanhang blir rosa, vanligtvis sett som infantilt, svagt och flickigt, något subversivt genom en kaxig och kompromisslös utstrålning. De vill ifrågasätta ett patriarkalt system där det feminint konnoterade undervärderas.

Det vedertagna föraktet mot rosa och traditionellt flickiga leksaker har ingen motsvarighet för pojkar. Det blir allt tydligare att det egentligen bara är en förlängning av den allmänna nedvärderingen av kvinnor, något jag tidigare bidragit till med mina suckar. Jag avger ett tyst löfte om att aldrig mer ironisera över Bratz, Barbie eller Hello Kitty. Vi behöver inte fler sätt att nedvärdera flickor.

Cecilia Köljing