Skattkistan öppnar sig

Men låt säga att händelserna i den berättelse det gäller, i första hand kretsar kring människorna och vardagen i huvudpersonens närområde, och att den dramatiska höjdpunkten är när hon sväljer en rostig nyckel, eller åker och hälsar på sin mormor och morfar i Kalmar. Hur pass mycket ståpäls ger det?

Det beror väl för fasen på hur texten är formad. En bra författare skulle kunna nöja sig med att skildra hur en katt klättrar upp i en tall och fastnar där, samt hur detta sedan blir en folklig angelägenhet, vilken i all sin enkelhet visar upp en komplex, social struktur.

Detta slumpvist valda exempel har hämtats från Barbro Lindgrens (f 1937) underbara barndomsskildring ”Lilla Sparvel”, som getts ut i fager nyutgåva av det framsynta kvalitetsförlaget Karneval. Inte nog med det: även de andra delarna i trilogin, ”Stora Sparvel” och ”Bara Sparvel”, har tryckts upp på nytt.

Sparvel? Jo, så kallas den flicka vars liv gestaltas i böckerna. De spänner i princip över tre år, i kronologisk ordning – från det hon är fem till att hon blir åtta. Ursprungligen gavs de ut 1976, 1977 och 1979.

Några ålderstecken går inte att spåra. Tvärtom präglas de av en sällsynt charmig fräshör, ett behag som känns nytt och aktuellt. Därmed inte sagt att det rör sig om idylldiktning. I texten råder en undanglidande, lätt förströdd atmosfär, som varsamt blixtbelyser träffande episoder, vilka speglar ett växande barns ångest och glädjeämnen.

En styrka hos Barbro Lindgren är att hon inte faller för frestelsen att skapa avrundade anekdoter. Hon verkar skriva med den sortens inspirerade omedvetenhet som ibland tillskrivs naturens skiftningar, eller självaste evolutionen. Vackert och hemskt utgör ibland material för samma tråd.

Av särskild betydelse för det starka episka utfallet är att Sparvels familj bor i närheten av mentalsjukhuset Beckomberga. Den lilla flickan får tidigt upp ögonen för de existentiella dimensioner som hör till utanförskap. Hennes egna värderingar kommer tidigt i konflikt med de vuxnas synsätt.

Det mästerliga i projektet härrör dock från den omsorgsfullt formade språkliga stilen och valet av synvinkel. Klokt nog har jagberättandet valts bort, vilket ofta ger ett falskt intryck, men den okonstlade framställningen präglas av så stark inlevelse, att författarens ter sig som ett medium för den lilla varelse vars biografi hon så skickligt tecknar.

I början av året tillkännagav Barbro Lindgren att hon inte kommer att skriva några fler böcker för barn. Varför? ”Allt har sin tid”, sa hon.

Säkert sörjer många över detta beslut. Å andra sidan kan det ju innebära att hon ges möjlighet att berika vuxenlitteraturen. Tidigare i år kom ”Ingenting hände, två gånger”. Denna dagboksliknande tankebok var kanske inte någon självklar succé, men nog borde hon ha kapacitet att vid tillfälle slå litteraturvärlden med häpnad.

Skulle någon tvivla finns det ju i så fall hur många böcker som helst i Barbro Lindgrens rika produktion att ge ut på nytt. Förra året släpptes exempelvis den omtalade trilogin ”Jättehemligt”, ”Världshemligt” och ”Bladen brinner”, en självbiografisk svit som skildrar fem viktiga år i författarens liv, från det hon är tio till det hon fyller 15.

Också den gången var det förlaget Karneval som lyfte på locket till skattkistan. Bra jobbat!

Peter Grönborg