Säregen debut väcker obehag
Enligt dem själva vill förlaget ”verka för litterär mångfald och ge utrymme för genremässigt svårbestämda verk, experimentell prosa och egensinniga lyriska former” och de har tidigare lyckats bra med att hitta debutanter i den andan.
Även i Selene Hellström har de hittat en säregen debutant. Hennes novellsamling Våra händer stickande, kliande, är visserligen inte ett brutalt formmässigt experiment eller på annat sätt ett verk som sticker ut på ett ytligt plan. Snarare är det så att Hellströms prosa är ovanligt enkel och rättfram, och det är däri som det vågade ligger.
Ofta kan ambitiösa debutanter i sin iver att vara originella låta texten vända sig ifrån läsaren i onödan, men den fällan hamnar inte Selene Hellström i.
Hon låter den avskalade, komprimerade stilen ligga som ett raster över i grunden mer omfattande berättelser enligt den klassiska isbergstekniken, som ju är ett vanligt grepp inom novellistiken. Men också undertexterna blir tydliga, den ångest, sorg och vrede som karaktärerna känner minst lika påtagliga som om de skrivits ut i klartext. Därför är inte läsarens utmaning under läsningen av den här novellsamlingen att tackla texten. Utmaningen är att tackla obehaget som berättelserna väcker.
För novellerna är verkligen djupt obehagliga. I tjugo jagberättelser undersöker författaren maktordningar. Maktövertaget är aldrig fixerat vid en person i berättelsen, utan balansen skiftar. En känsla av utsatthet vänds till maktutövande. Det kan handla om en kvinna som dricker sig redlöst berusad eftersom hon upplever sig vara i underläge bland sina vänner, och i gengäld utövar makt mot sin lille son.
Om en man som lider av att hans enorma kroppshydda inte kan attrahera någon och därför förgriper sig på sin väns flickvän. Eller om en liten flicka som tvingats till ett födelsedagskalas hon inte ville gå på, och försöker ta kontroll över situationen genom att inte låta de andra barnen trycka på stoppknappen på bandspelaren när det ska lekas Hela havet stormar.
Tyvärr blir just den där maktpendlingen, som återkommer i princip i varje novell, till slut enformig. I stället för att ta ett helhetsgrepp på makt som fenomen undersöker författaren gång på gång hur underläge slår över till överläge. Och även om jag imponeras av hur många trovärdiga variationer av det motivet Hellström lyckas gestalta, tror jag hon hade lyckats fördjupa tematiken genom att bredda den.
För som det nu är, ger Hellström bilden av att maktutövning alltid har samma skäl och jag undrar om det i verkligheten så entydigt går att följa orsak till verkan.
Det är också en förmåga att variera berättandet som jag saknar när det kommer till Selene Hellströms stil. De personer hon valt till berättare i sina många noveller har skiftande bakgrund, ålder, kön. Ändå är de så lika varandra. Lika i sin ångest, lika i sitt sätt att uttrycka den, även om ett par av novellerna sticker ut i sin berättarteknik. Att skriva en novellsamling med såhär många noveller är förstås en stor utmaning just i det här avseendet, och hade Hellström skrivit en roman så hade just det typiska i hennes stil, som jag redan påtalat, varit en odelad tillgång. Nu strider författarens starka uttryck något mot mångfalden i hennes verk.
De reservationer jag har, har alltså att göra med hur novellsamlingen ter sig som en helhet. Som enskilda berättelser är dock nästan varje novell i Våra händer stickande, kliande oklanderlig. Så läs dem! Så många du orkar.
Caroline Croona
