Otrohet utan moralism
Bland de välsituerade människor i Stockholms innerstad som förekommer i romanen hör otrohet till vardagen. Ekivoka arrangemang av det slaget framstår i det närmaste som nödvändiga.
Trots att också bokens kvinnliga berättare hör till utövarna råder en indignerad ton i texten, om än vag. Vari de moraliska betänkligheterna finns blir inte klarlagt. Åsa Ericsdotter analyserar inte; hon för inga etiska resonemang.
Det rör sig om en sorts koncentrerad prosalyrik, en stil som baseras på enveten reduktion. Efter att mycket har uteslutits blir bara stämningar och rent estetiska effekter kvar.
En gift man har en älskarinna. Om hur han lever med henne och andra kvinnor förmedlar han mycket ingående till berättaren, som använder hans skroderande bikt som stoff. Till detta lägger hon egna erfarenheter av snedsprång
Trogna män definieras som asexuella och därmed värda förakt. Genom att fingra på sina vigselringar kväser de sina erektioner. Berättaren blir ganska harmsen över sådana defensiva tilltag, vilket förvånar med tanke på hur hon sedan agerar i slutscenerna. Hennes instinkter spränger gränserna för varje försök till sammanhängande psykologi.
Romanen heter “Äktenskapsbrott” och till varje “brott” hör som regel en noggrant graderad straffskala, åtminstone i juridiska sammanhang. Vad som i dagsläget gäller på otrohetens område är dock högst oklart. Delvis därför känner sig berättaren manad att ta “rättvisan” i egna händer, dessutom med en våldsamhet som för tankarna till vendettor.
Därmed blir romanens final förvisso överraskande och effektfull. Men det hade varit mer intressant att få en antydan om vari det hämndlystna raseriet bottnar. Nu stannar det vid en berättarkonst som fascineras av braskande och solkiga ytor.
Peter Grönborg
