Osmidig historisk korvstoppning
De tre norska fiskarsönerna slickar sina sår efter första världskriget. Lauritz, den äldste brodern, har flytt ett tyskfientligt Norge och bosatt sig i framtidssamhället Saltsjöbaden där han gett sig in i byggbranschen. De två yngre bröderna, Oscar och Sverre, bor i Tyskland och sköter familjeföretagets Berlin-filial, Sverre satsar dessutom på en karriär inom reklam. Mellan rött och svart följer dessa tre bröder, deras familjer, framgångar och motgångar. Detta varvas med inblick i hur världen förändras – framåtanda som slutar med börskrasch, politik, konst, ja allt som ett samhälle består av. Framväxten av nazi-Tyskland får stor plats i och med att Lauritz äldste son Harald sympatiserar med nazisterna. Boken tar slut 1939 med Hitlers invasion av Polen.
Mellan rött och svart är otvivelaktigt en intressant bok, åren 1918-1939 är viktiga för hur resten av 1900-talet såg ut och det är smart av Jan Guillou att låta sina romankaraktärer bo både i Sverige och Tyskland, för att på så vis få med väldigt mycket i boken. En stor del av de historiska bitarna är välkända vid det här laget, det mesta känns bekant, förutom delarna som handlar om Saltsjöbaden. För mig är det nytt och därför kul att läsa om. Och boken är, som Jan Guillous böcker brukar vara, lättläst, hyfsat välskriven och medryckande.
Men. Jag har en stor invändning. Redan i seriens andra bok, Dandy, som kom ut 2012, tyckte jag mig se att Jan Guillou främst ville berätta Historien, och inte brydde sig lika mycket om sina romankaraktärer. I Mellan rött och svart är det ännu värre, de tre bröderna Lauritzen har noll personlighet. De finns enbart till för att föra historien framåt. De tvingas tänka ”hm, vad har nu hänt i världen på sistone?” för att författaren ska få en anledning till att berätta det. Ja, de tänker inte bara, utan berättar även för varandra.
De små föreläsningarna som hölls i Dandy finns även här, nu utbyggda till långrandiga konversationer. Det är så osmidigt gjort, det är problemet. För självklart måste historiska romaner innehålla en hel del historia. Men då måste man väva in det snyggare. Nu känns det mest som korvstoppning.
Nina Brisman
