Om Pippi Långstrump hade levt på riktigt

Ingen annan finns kvar på den slammiga stranden, och förutom husbilen som tidsmarkör förekommer få ledtrådar till vilken tid vi befinner oss ikanske en dystopisk framtid. De äter ur gamla konservburkar, rör sig som barn rör sig över det ödsliga deppiga landskapet, tittar in mot staden på andra sidan floden Kadin.

Deras utsatthet är nästan outhärdlig, men också fantasieggande i hur lekar är allvar när inga vare sig yttre eller inre gränser finns. Det allvarliga kan viftas bort som en besvärlig fluga, det som bara är hittepå är i själva verket mer konkret. Som livet hade sett ut för Pippi Långstrump om hon levt i verkligheten, kan man tänka. Fast i gråskalor, utan Prussiluskan och definitivt inte för barn.

Då och då kommer Ina och besöker barnen. Hon bor i staden, sminkar sig och tycks lite förstrött ångestfylld över att hon ideligen lämnar. Vem hon är framgår aldrig riktigt, men hon är det enda som inte enbart uppträder i svävande form i Alka och Kappens tillvaro.

Carolina Fredriksson skriver utförligt, mycket beskrivande, trots att hon lämnar det stora sammanhanget i princip helt åt läsaren att tolka. Det karga, skyddslösa och såriga får mig att tänka på Mare Kandres Aliide, Aliide och fejkpersonan J T Leroys romaner. Det gränslöst hotfulla i varje varelse som närmar sig barnens tillhåll får mig att minnas Larry Clarks obehagliga Bully. Flod är en fin debut, väl genomförd och konsekvent. Den vaga känslan av otrygghet dröjer kvar, och den bygger delvis på ens egen villrådighet inför det som berättas.

I sitt begränsade mönster blir Flod emellanåt möjligen lite enformig. Den liksom mal framåt, långsamt, som ett segt kugghjul fullt av ojämnheter. Men det passar så väl med stilen och berättelsen att det faktiskt mest förstärker intrycket.