Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Olle Ljungström talar ut

2011 – året då de verkliga rockhjältarna äntligen gav ut biografier. Först Patti Smith, sedan Kajsa Grytt och nu Olle Ljungström.
Foto: 
Foto: Pieter ten Hoopen

Olle Ljungströmbiografin skiljer sig från de andra, inte minst genom sitt ogenerat storhetsvansinniga upplägg. Det här är ingen vanlig liten bok. Här snackar vi coffeetable-format och mängder av nytagna fotografbilder med suddig estetik. Om vanliga biografier är bryggkaffe vill Olle Ljungströms vara champagne.

Bilderna är förresten tagna av Pieter ten Hoopen. Det är Sveriges just nu bäste fotograf, en vemodskonstnär som nästan ingen utanför den interna fotovärlden känner till. Men Olle Ljungström gör det. Givetvis finns de just nu coolaste bilderna i en bok om Olle Ljungström. Jag är både listig och stark är nämligen inte så mycket ett musikerporträtt som ett porträtt av en kreativ människa med smak och stil.

Boken är en ovanligt bra biografi med en sällan skådad öppenhjärtighet och – faktiskt – en underton av Hollywooddramaturgi: från småstadskille till rockstar, från knarkiga Stockholmsnatten till stillsamt samboliv i Västergötland. Ja, för ni har väl inte missat att Olle Ljungström numera bor i Gräfsnäs utanför Alingsås?

Biografin har egentligen bara ett enda stort problem Jag återkommer till det. Men först till allt det fina.

Det börjar från början, med uppväxten på Svartsö och i sömniga Vaxholm. Mamma lärde Olle ackorden till Paul Ankas Diana på gitarr och sa att om han kunde de ackorden kunde han spela vad som helst. G, Em, C, D. En värld låg öppen. Olle tyckte om alkohol och droger tidigt, var en sådan där tonåring som ”drack sig full, körde på grund och inte kom hem”, som mamma Ljungström säger.

Sprit och knark har gett Olle Ljungström väldigt mycket roligt. Det hymlar han inte med. Vad jag har sett har ingen hittills förfasat sig över allt knark han berättar om (ni som är samtidsanalytiker: jfr Ola Lindholm).

Med sitt band Reeperbahn försökte Olle Ljungström leva efter rockmyten, men ångrar i efterhand att han inte unnade sig att vara gladare över framgångarna:

”I stället var vi så jävla coola. Utåt sett./.../Egentligen var vi ju lika pirriga som vilken Skara sommarland-besökare som helst”.

Musikkarriären har varit lång och åtminstone i perioder framgångsrik. Samtidigt har Olle Ljungström aldrig slagit igenom riktigt stort. Det blev aldrig någon guldskiva, bara nära flera gånger.

Olle Ljungström tar gärna ett steg och sidan och betraktar myten om sig själv. Han funderar på misslyckade kärleksförhållanden, konstaterar pinsamma saker som att det var jobbigt att komma till London och inte anses lika cool som i Stockholm, inser att drogerna gjort att hans – nu 50-åriga – kropp tagit mycket stryk.

Kropp, ja. Det är slående hur stor del av boken som handlar om Olle Ljungströms snygghet. Folk som uttalar sig om Olle pratar så ofta om hans utseende att om detta hade varit en biografi över en kvinna hade jag förmodligen skrivit en sur kommentar om det.

Men sanningen är förstås att om Olle Ljungström hade skrivit exakt samma låtar och sjungit likadant men sett ut som Peter Harryson hade han aldrig blivit någon rockstar.

Jag är både listig och stark är som så många biografier också en ögonblickskiss över en bit av samtiden i Sverige, från filmen G till Pål Hollender. Så läs!

Problemen, då? Jag tror att Olle Ljungström är en underbar vän och världens bästa efterfestgäst. Det är förstås en förträfflig egenskap i sociala sammanhang. Men i en biografi blir det ruskigt kletigt. Här har vi en enda lång bromance av förälskade män som breder ut sig med kärlek och söta galna fyllehistorier, som om texten vore ett manus till Nilecity.

Bara Ebbot Lundberg håller sitt inslag föredömligt kort och konstaterar: ” Man kan hålla på och rövslick-love-bomba hur länge som helst, men...” Japp. Det kan man. Och till slut känner jag som en av kapitelrubrikerna lyder: ”Ursäkta, men jag har just kräkts”.

Förlaget befinner sig just nu i en tvist med skribenten Elin Fredrikson, journalist. Hon har skrivit texten, som baseras på en lång rad intervjuer med Olle Ljungström. Men på omslaget nämns Elin Fredrikson inte alls. Tvärtom ser det ut som om Olle Ljungström själv skrivit boken, bara den som läser det finstilta på försättsbladet ser att det står ”Skribent: Elin Fredrikson”.

Det är fult och dessutom helt onödigt. Inte skulle någon ha struntat i att köpa boken för att även Elin Fredriksons namn fanns med på omslaget?

Framtiden då? Tja, Olle Ljungström vill odla sin trädgård och ägna sig åt konst. Och tydligen är han kompis med Pontus Hammarén på Borås Konstmuseum. Utställning på gång?

Läs mer