Nya ordlekar med Aase Berg

Någon form av svårartad benämning måste man väl tänka sig när det gäller att uppfatta groteskeriet i den egna presentationen av hackordningen bland fjäderfäna i Aase Bergs nya diktsamling, den sjätte sedan debuten med Hos rådjur 1997. Intresset för det groteska kan vara något som finns kvar från den tidiga associationen med Surrealistgruppen, nu i kombination med ordlekarna och ramsornas omvandlingar, något som odlades i trilogin med moderskap som tema.

Varje avdelning bildar här sin egen omväxlingens kvartett. Först en titelsida där det förekommer ett stycke förvrängda ord satta i kursiv, därefter ett antal korta texter, till sist inträder så hönsen som en kommenterande kör med ordförvrängningar, särskrivningar, ord satta med inledande versal; för säkerhets skull avviker också dessa avslutande stycken genom att vara satta med något större stil. Det är alltså inte nödvändigt så att alla katter är grå och jagas av vishetens uggla som flyger först i skymningen:

”En kvällsalbino,

genomlyst av strupljus

I skymret alla svalor

vita”

Felaktigt räknat, bara en trio av olika typer av texter, inte alls några glada fyrars fyror här? Matematiken haltar kanske, men faktum är att titelsidorna har fått räknas som två olika exemplifieringar av olika sorters text: de kursiverade konstellationerna å ena sidan, själva rubrikerna satta i fetstil å den andra sidan. En rubrik som ”Ingen förstår varandra” måste ju räknas alldeles för sig, i all sin omöjlighet.

Från Hack Kyckling och Hack Ordning kan man nog också konstruera en berättande struktur som tar vägen över Hiraki och CV och Katastrofi – men exakt vad den berättelsen handlar om är nog en onödig fundering. Bättre att hålla utkik efter ordlekarna, så det inte blir platt fall. Ibland oundvikligt – men kanske är det poängen.

Lars-Inge Nilsson