Norén gör läsaren försvarslös

Eller är det ett sovande, fridfullt ansikte, rentav Noréns eget? I trycktexterna framgår att det är en gipsmask från Dramatens maskörsektion.

Omslaget är i alla fall ett av de märkligaste, vackraste och mest kongeniala med texten jag har sett på länge. Jaget i boken är nämligen ett slags spöke eller ängel – kanske död, kanske levande, kanske ingetdera. Han pratar eller tänker oavbrutet, i reflektioner kring liv och död, och cirklar kring minnena av sin far, sin mor, barnen och en tillvaro där han tidvis varit tiggare i Paris – eller är han tvärtom den som möter tiggarens blick, ”vädjans råa anatomi”? Han har psoriasis och tolkar sina lakan, fulla av blodfläckar, som ett tecken på mild lepra.

Det finns också gott om minnesbilder som inte kopplas direkt till berättaren, mer objektiva vidvinkelsyner som får honom att likna en allseende ängel.

Det är till exempel bilden av en gammal kvinna som sitter på en stol och läser en bok, och den återkommande tanken på kvinnoskelettet med sitt skelettfoster i bäckenet. ”Minnas, minne. Det är ord, det med. Minne och dimma, det är två ord, de kanske hör ihop. De väcker i alla fall någon sorts gemensam eller ömsesidig genklang, ett sorts eko när jag säger det ena i samband med det andra?”

Det är en värld där döda lever parallellt med levande och där minnen är lika verkliga som materia. Allt har redan hänt. Allt händer nu.

Ja, jag hör att det låter abstrakt och flummigt. Det är det också, bitvis, ibland blir jag både trött och förbannad. Men jag vet få författare som kan gå så nära det otydliga och sen blixtsnabbt återknyta till en konkret handling, och som förvandlar vaghet till extrem nyanseringskonst.

En av de stora grejerna med Norén är att han kompenserar abstraktioner med intensiva utsnitt ur närmast brinnande livsöden.

Han kan få en fiktiv gestalt att blossa till som en eld och leva upp snabbare än ett andetag, som i den hemska berättelsen om kvinnan som blev utnyttjad av sin farbror från sju- till tolvårsåldern, och som sen dyker upp igen när en liten flicka kastar sig i armarna på en efterlängtad fadersfigur. Hur skulle man kunna ana att det kanske är samma man och samma flicka? När det vackra mötet sträcker ut sin sexuella tunga blir jag faktiskt helt förtvivlad: sorgen genomsyrar allt.

Norén gör alltså läsaren så försvarslös och luddigt förvirrad att bilderna går rakt in. Det är ofta det han gör i sina dramatiska verk också, särskilt de mer existentiella, typ terminalpjäserna, en serie korta dramatiska verk som har mycket gemensamt med nya boken. Också den starka berättelsen om den utnyttjade flickan utspelas delvis i en avgångshall (terminal = latin för ”avslutande”, ett slags väntrum, ändstation).

Filosofins natt är Noréns första skönlitterära prosaverk sen 70-talet, efter hans mastodontiska dagbok som kom för några år sen. Om det nu är ett prosaverk – man kan lika gärna karaktärisera texten som en (ohyggligt lång och i princip omemorerbar) monolog för scen. Eller som samtidspoesi? Texten fungerar utmärkt som högaktuellt nyskapande dikt, i linje med samtidspoesins försök att luckra upp och spjälka diktjaget.

Norén låter visserligen huvudpersonen prata som sammanhängande subjekt, men det är ett subjekt som lever bortom liv och död, tid och rum, i ett slags drömtid.

Ja, för er som inte vet, drömtid är inte bara ett vackert ord utan också ett aboriginskt begrepp som används av antropologer för att beskriva en mytologisk, ickekronologisk värld där det förflutna, nuet och framtiden existerar samtidigt och är avhängiga varandra. Kanske en värld i stil med Noréns existentiella Terminal.

Eller, för att förtydliga med en stenhård strof ur Filosofins natt: ”Beroende håller samman världen”.

Aase Berg