Nesser experimenterar med det oförklarliga

Låter helt okej, men snart börjar det överkonstruerade draget i Himmel över London och utmaningen av läsarens kapacitet att söka trovärdiga kombinationer mellan bokens handlings- och tidsplan att kännas påfrestande. Vilket också kan vara helt ok om det känns som en välmotiverad ansträngning att se de dolda sammanhangen och på så sätt bli den medberättare som Håkan Nesser gärna vill se sin läsare vara. Men jag hänger alltså inte på hela vägen. Andra kan se det annorlunda.

I en tid när författare som Dan Brown och Paulo Coelho lagt ribban lågt när det gäller att utsätta läsaren för magplask i det magisk-mystiska träsket finns möjligen gehör också för Nessers experiment det oförklarliga. Nu vill jag inte dra ner Nesser till Browns och Coelhos nivåer, det vore oförskämt, med sin påtagliga berättarglädje och förmåga att hålla både tempo och förväntan uppe är han en vida bättre underhållare än de, och i sådana avseenden är Himmel över London helt godtagbar.

I centrum står den döende Leonard Vermin, jag vet inte om efternamnets engelska betydelse, skadedjur, har något att göra med att Vermin gjort sig en förmögenhet i mediebranschen, men det låter sig ju tänkas i dessa den senkomna Murdochuppgörelsens dagar.

Kanske har Nesser här visat en mycket uppdriven känsla för tidens vindar.

Vermin som bor i New York har kallat sina närmaste arvingar till ett möte i London, och genom bokens vindlande förlopp kommer både arvingarnas och läsarens förväntningar på detta möte att byggas upp alltmer.

Jag avslöjar inte vad som händer, men jag tycker nog inte att den överraskningseffekt som mötet av rent dramaturgiska skäl måste utmynna i räcker till för att motivera all förväntan, det blir lite västgötaklimax.

I en parallellhandling öppnas möjligheten av att Vermin kan vara identisk med, en inkarnation av, eller på något annat sätt densamme som en Leo Wermelin från Sverige, död i en tunnelbaneolycka.

Likaså kan Vermins gamla älskarinna, den hemliga agenten Clara, möjligen vara densamma som den Clara som en gång var käresta till den Lars Gustav Selén som skriver en roman som möjligen kan vara den man nu läser.

Ja, ni fattar: vad är liv, vad är dikt, vem är du människa?

Christian Swalander