Nedkoppling som avkoppling

Likväl var det just vad Susan Maushart, som är ensamstående mamma till tre tonåringar, gjorde under sex månader. Resultat är Nedkopplad en slags IT-ålderns motsvarighet till Henry David Thoreaus ”Skogsliv vid Walden”.

Tystnaden och stillheten som Thoreau sökte i ödemarken finns för dagens ständigt uppkopplade och nåbara medborgare, åtminstone relativt sett, bara ett par urdragna sladdar bort. Redan från början ska sägas att Maushart inte lyckas komma i närheten av den frid och eftertanke som finns i Thoreaus bok. Texten är pladdrig och kunde utan minsta tvekan ha strukits ned med hundra sidor. Maushart skriver ostrukturerat och spretigt men det betyder inte att hennes bok är ointressant.

Skildringen av vad som händer med henne själv och hennes barn när huset fylls av en tystnad som måste fyllas med nya aktiviteter är talande. Långtråkigheten tvingar dem att äta tillsammans, att samtala och att spela spel för att få tiden att gå. Barnen börjar läsa tidningar och böcker, deras studieresultat förbättras liksom ordningen på deras rum. Sonen i familjen gör såna framsteg på sin saxofon att han bestämmer sig för att bli musiker. Allesamman blir bättre på att fokusera och koncentrera sig. Det låter som en sedelärande berättelse – koppla ur och både du själv och dina barn förvandlas till kreativa, koncentrerade och kunskapstörstande mönstermedborgare.

Riktigt så enkelt är det förstås inte. Bara att få med barnen på ett sånt här tåg, med destination Det Förflutna, är mer än de flesta föräldrar klarar. Den yngre generationen håller också huvudsakligen kontakten med varann genom internet och mobiltelefoner. Dessutom finns för den som jobbar ofta krav från arbetsgivare både på att vara tillgänglig och uppkopplad.

Maushart är dock varken teknikfientlig bakåtsträvare eller någon som vill få oss att koppla ned för gott. Däremot ifrågasätter hon värdet av att ständigt vara uppkopplad och ständigt underhållen. Tekniken är inte ond, det är vårt eget förhållningssätt som är avgörande.

I ett av bokens intressantare kapitel diskuterar hon begreppet tristess. ”Boredom” förekommer inte i engelska språket före 1700-talet. Det beror säkerligen inte på att folk inte hade tråkigt på den tiden, däremot på att alternativ saknades. Att ha långtråkigt eller att uppleva tristess förutsätter att vi har möjligheten att göra något annat. Ju längre fram i tiden vi kommer, desto intensivare tycks vi ha flytt långsamhetens prövningar till ständig underhållning som dataspel, chatt och dygnet-runt-teve.

Att Maushart inte ser det här som någon entydigt positiv utveckling inser man redan av hennes beskrivning av experimentets konsekvenser. Att ha tråkigt och inte ha en uppsjö av alternativ skapar inte bara en lugnare sinnestämning, utan också drivkrafter till konstruktiva sysselsättningar. Tanken är inte ny, exempelvis beskrev Bertrand Russel tristess som en av de stora drivande krafterna i världshistorien. Det vimlar också av exempel på framgångsrika människor som haft en ”långtråkig” uppväxt.

Mausharts bok är värdefull läsning för alla som vill få upp ögonen för mer svårupptäckta konsekvenser av tekniken. Den som ofta känner sig rastlös, har svårt att sova eller koncentrera sig borde i alla fall fundera över sina teknikvanor. Att ha åtminstone en dag i veckan då man varken slår på datorn, mobilen eller teven, framstår som en idé som är värd att bråka med familjen om.

Fredrik Borneskans