Murakamis udda logik

Just då ringer det på dörren och jag går ut i hallen och öppnar. Två kvinnor med prydligt utseende står utanför, en blond och en mörk. Den mörka som står närmast dörren har insvängd kappa och är fyllig med yppiga bröst. Hon räcker fram en broschyr och ler och säger:

– Vi är ute och pratar med människor om frågor man ställer sig om livet.

När jag kommer tillbaka till fåtöljen förstår jag varför de där två lägenheterna ser likadana ut: det måste vara en anlitad homestylist som haft med sig samma färgglada kuddar och plädar och lagt dem likadant i två olika hem.

Det var väl ingenting särskilt med det, men om det här hade varit en roman av Haruki Murakami, till exempel IQ84, hade de här små händelserna haft ett mystiskt samband.

I Murakamis romaner är allt precis som vanligt till en början. Men sedan! Innan man vet ordet är är man insugen i något mycket mystiskt, som i en noir-deckare. Fast det är mer Bulgakov än Chandler, för Murakamis logik är inte precis som den vanliga.

De två första delarna av IQ84, som kom på svenska i våras, har fått mycket uppmärksamhet. Haruki Murakamis romaner är ofta mycket långa, men IQ84 är ett mastodontverk som överträffar dem alla i fråga om längd, de tre böckerna utgör tillsammans runt 1500 sidor. De är härlig underhållningsläsning, men i slutändan är det lite som med TV-serien Twin Peaks: Man undrar om all denna suggestiva stämning, alla fantastiska miljöer, alla mystiska ledtrådar verkligen inte skulle leda till något mer.

Att Murakami är en så skicklig författare gör gärna att man som läsare letar efter Stora Sanningar i hans böcker. Jag har läst nästan allt han han skrivit, men kan inte hjälpa det, jag har inte slutat leta än. Någon stor sanning jag inte hittat, men man har svindlande roligt när man åker med på Murakamikarusellen.

IQ84 börjar med en prisbelönt debutroman, Luftpuppan, som skrivs av Fukaeri, en 17-åring med autistiska drag. Eller, berättelsen är hennes, men eftersom hon inte kan skriva lika bra som hon fantiserar så plockar en redaktör in en spökskrivare, matematikläraren och författaren Tengo Kawana.

Romanen Luftpuppan visar sig sedan beskriva verkliga händelser. Boken är en nyckel till en annan värld, där det finns ”little people”, en läskig religiös sekt och två månar på himlen.

Aomane, en kvinnlig lönnmördare och personlig tränare, råkar hamna i världen som kallas IQ84 när hon tar en nödtrappa ner från motorvägen.

Den fantastiska historien berättas växelvis genom henne och Tengo. De båda har varit klasskamrater som barn och är förälskade i varandra, fastän de inte har träffats på 20 år.

När tredje delen, som kommer ut idag, tar sin början är både Tengo och Aomane i knipa. Aomane gömmer sig efter att ha utfört ett lönnmord på självaste sektledaren i den religiösa sekt där Luftpuppan utspelar sig. Tengo försöker på ordning på sin tillvaro efter att sekten fått reda på att det är han som spökskrivit Luftpuppan, samtidigt som hans pappa ligger för döden i en liten stad vid kusten. Tengo och Aomane bor nära varandra men vet inte om varandra, men den anskrämligt fule och motbjudande privatdetektiven Ushikawa är dem båda på spåren.

Alla tre delarna av IQ84 hänger samman väl, men jag skulle ändå kunna tänka mig att man kan börja läsa del tre utan att ha läst de båda första. Alla svar får man ändå inte av Haruki Murakami. Man får leva med det och i stället vara glad för den täta stämningen han skapar och som omsluter läsaren första sidan till sista.

Karaktärerna är mycket bra – till 50 procent. Haruki Murakamis manliga huvudpersoner har nämligen kött och blod, värre är det när han ska skriva om tjejer.

Aomane är en Modesty Blaise-fantasi; visserligen härlig att umgås med men inte alls en lika verklig person som Tengo.

Och medge att ni tyckte det var rätt konstigt att jag skrev det där med ”yppiga bröst” om kvinnan som knackade på dörren i början. Men om Murakami hade skrivit hade det varit helt normalt. Både kvinnor och män ägnar många tankar åt hur förbipasserande kvinnors bröst ser ut och ordet ”yppig” förekommer ofta. Det är lite gubbsjukt, men inte värre än att jag kan leva med det.