Modigt och självutlämnande av Karin Thunberg

I sin nya bok går hon på jakt efter sitt yngre jag, kvinnan som försvinner runt ett gathörn i Malmö, klädd i syrenlila kjol och uppfylld av drömmar om ett annat liv.

Det är ett modigt och självutlämnande projekt, precis som hennes förra bok, En dag ska jag berätta om mamma, om en kvinnas kamp mot ångest och skamkänslor.

Den här gången handlar det om Karin Thunberg själv, om den duktiga flickan som aldrig vågar låta händerna vila eftersom hon har fått lära sig att en person med hennes bakgrund aldrig kommer att få någonting gratis. Den långa vägen till ställningen som respekterad journalist på Svenska Dagbladet (och numera författare) skildras med alla omvägar, felslut och blindskär. Det cirklande, liksom sökande sättet att berätta känns ofta både logiskt och kongenialt.

Det finns många guldstunder i den här boken, njutbara formuleringar och episoder att tänka vidare kring. Och mycket 1900-talshistoria, av det lite grådaskigare slaget. Ett av Karin Thunbergs ärenden är just att berätta något om vad ”de andra” gjorde, de som inte i första hand tillbringade sitt 70-tal med att göra uppror, fast de kanske längtade. De som snarare minns att de släpade matkassar eller satt i tv-soffan, eller jobbade över. Hon skriver mer träffande än de flesta om ”småkrafset”, alla de små oväsentligheterna som fyller människors dagar och år.

Rent litterärt uppstår ibland en sorts glapp mellan stil och innehåll som förtar en del av det positiva intrycket. Karin Thunberg kan konsten att bygga upp farhågor och förväntan och gå som katten kring het gröt, men hon håller inte alltid vad hon lovar. Stormflaggan hissas för katastrofer och svek av väldiga mått som sedan inte riktigt fyller ut kostymen när de väl skildras. Flera gånger kommer jag på mig med att känna mig lite snopen.

Kanske säger det något om hur vi (både författare och läsare) präglas av att alltid omges av dramatiska överdrifter, maximalt urkramad spänning och hotfulla krigsrubriker. Jag tror att Karin Thunbergs berättelse hade varit lika stark även om hon hade vridit ner volymen ytterligare ett snäpp, och jag vill tro att jag skulle ha lyssnat då också.

Maria Store