Medborgare blir jagborgare

Förutsättningarna spåras i kommunikationsteknologins utveckling: individen blir allt mindre platsbunden och denna frigörelse från territoriet skapar mer individuell makt.

För politikens del har individualiseringen inneburit ökad rörlighet: fler väljare byter parti mellan valen och alltfler väljer att kanalisera sitt politiska engagemang i annan form än partipolitikens.

På sikt, menar Bjereld, finns risken att politiken (i betydelsen de institutionella ramarna) skiljs från det politiska (de attityder och handlingar som utgör demokratins innehåll). Här står partierna inför en avgörande uppgift. De måste ”möta medborgarna där medborgarna finns, på plats och på nätet och i tanken.”

Enligt chefredaktör Marianne Steinsaphir har emellertid medborgarna blivit färre och ersatts av jagborgare, ”som bara använder samhället när det är bra för den egna saken”. I ett sådant samhälle finns ingen plats för solidaritet. För politikens vidkommande hamnar fokus på person mer än sak. Men i det avseendet torde partierna vara bättre rustade.

Överfört till pingvin-, förlåt, politikerspråk är väl glidningen mellan med- och jag- ungefär densamma som mellan sambo och kulbo.

Peter Viktorsson