Manligt övervåld som underhållning

Visst är Pomologen en hygglig kriminalroman. Den är lättläst utan något som helst motstånd. Visserligen med ett språk som aldrig riktigt kommer förbi genreklichéerna, men hantverket sitter där det ska. I Pomologen finns samma typ av spänningsintrig som också får tittaren att sitta kvar genom ett avsnitt av CSI, trots att det som händer egentligen är helt osannolikt.

Och det är också där som mina invändningar börjar. Kanske är det till och med så att jag börjar få invändningar mot hela kriminalgenren och osannolikheterna som måste hittas på för att kittla, nu när nästan alla historier redan är berättade. För morden som ska lösas av de kluriga - men ändå helt vanliga - poliserna i Pomologen är en serie bestialiska och utstuderade kvinnomord. Jag är lite trött på det. Lite trött på seriemördarfasonerna. Lite trött på en så händelsedriven intrig att inte enbart ett mord räcker. Lite trött på manligt övervåld mot kvinnor som underhållning.

Ja, ja. Det kanske är så att sannolikhetsfaktorn inte behöver vara 100 procent, varken i en svensk deckare eller i ett avsnitt av CSI. Men det är där det brister i Pomologen. För samtidigt beskrivs Varbergpolisernas liv och deras vardagsbekymmer på ett mycket realistiskt sätt. Det blir faktiskt en alltför stor kontrast till de osannolika och smaklösa morden, trots att också de har ett socialrealistiskt motiv.

Annika Koldenius