Magisk kapacitet hos Sumobröder
Snällhet verkar således inte vara en medfödd egenskap, utan på sin höjd en positiv potential. Syftet med socialisationsprocessen är ju också att försöka förädla det primitiva och outvecklade hos människan.
Men troligen går det inte att tvinga på någon annan en humanistisk åskådning. I den mån sunda värderingar bejakas sker det via en plötslig insikt, en personlig erfarenhet som kan ligga till grund för en etisk mognadsprocess.
På sätt och vis är det något i den stilen dansken Morten Ramsland (f 1971) skildrar i den råa romanen ”Sumobröder”, som berättar om extremt våldsbenägna barn och ungdomar.
Händelserna utspelas i ett radhusområde i Odense, företrädesvis i zoner som de vuxna inte förmår att överblicka. Därför råder i princip djungels lag eller en hackordning där den starkes uppgift är att misshandla den svage.
För 11-årige Lars, bokens huvudperson och berättare, resulterar det i en sorts nollsummespel. Det spö han exempelvis ger yngre killar som Barnbarnet eller Tvillingarna, kompenseras av det stryk han får av de äldre, oftast Örnen, Tjurnacken eller Skyhöga Helvetet.
Sedan blir det förstås en hel del svettiga slagsmål även kompisar emellan, bland annat i form av sumobrottning, vilket gett texten dess namn.
Det förekommer en mängd övergrepp i boken: tidelag hör till bilden, liksom förnedring kopplad till könsorganen, för att inte tala om bestialiska smädelser som till och med fotbollshuliganer torde tveka inför. Medan andra författare skulle nöjt sig att välja ut några av dessa episoder, och belyst dem på djupet och bredden, öser Morten Ramsland på så att anhopningen av dramatiska förvecklingar riskerar att bli parodisk.
Självklart omgärdas varje förseelse av berättigat allvar, men vid tragikens yttre gräns är inte avståndet särskilt långt till komik. Det innebär att texten även i sina allra svartaste ögonblick ibland måste locka till skratt.
Författarens energiska berättarmetod kan dock försvaras, mest för att den placerar sig nära barnens egna erfarenheter, deras rudimentära känsloregister, deras skräck och futtiga pyrrhussegrar. Genom sin envetna fokusering på det mörka har den dessutom stora möjligheter att väcka många förträngda minnen till liv hos den vuxne läsaren.
Därmed inte sagt att alla spelat tennis med paddor, lagt en levande kaninunge i frysen, kastat bajs i huvudet på en granne, eller ens kissat på sin nästa? - i princip varje sida innehåller magstarka hyss, av ett slag som degraderar människan å det grövsta.
I närheten av radhusområdet finns ett stinkande reningsverk och en sur mosse, samt ett antal kolonistugor som anlagts på en soptipp. Det ger berättelsen en miljömässig ram som förstärker känslan av existentiell unkenhet.
Morgen Ramslands prosa vilar förvisso på realismens grund men koncentrationen på det låga ger den stundtals ett öververkligt drag. Till detta hör att han ofta utnyttjar bildspråket för att sänka människorna, vilka regelmässigt framställs i mycket grotesk dager.
Sammantaget kan det alltså låta som om det är en av Skandinaviens mest bisarra misantroper som för ordet. Det låter kanske osannolikt, men i själva verket väger det över åt motsatt håll.
Filantropins ljus sipprar de facto in, om än från minimal vinkel. Det gör ”Sumobröder” till ett fantastiskt bevis på skönlitteraturens närmast magiska kapacitet.
Peter Grönborg
